En man reser på semester med sin flickvän. I en plötslig ingivelse stiger han ombord på en lustjakt tillhörande en vacker amerikanska. Ryktet säger att hon söker världen över efter en man hon en gång kände; sjömannen från Gibraltar. Mannen väljer att följa med henne, medveten om att deras nya kärleksrelation är beroende av resultatet av deras sökande. Finns denne sjöman alls, frågar jag mig. Är han blott en omskrivning för den ideala kärleken, en ouppnåelig chimär?
Nu finns Marguerite Duras tidigare oöversatta roman "Sjömannen från Gibraltar" från 1952 på svenska. Den räknas till hennes mer lättillgängliga alster och kan med fördel läsas tillsammans med den i fjol utgivna "Anteckningar från kriget", en volym om fyra anteckningsböcker skrivna 1943-49 som hittades efter Duras död 1996. Här finner man bland annat skisser till scener ur "Sjömannen från Gibraltar".
Durasälskaren lär inte bli besviken. Genom hela hennes författarskap återkommer scener och personer i olika versioner.
Sökandet, rastlösheten och otillfredsställelsen är som alltid Duras credo. Stämningen är loj och karaktärerna bedrägligt undflyende, ibland komiska på gränsen till absurda. När Duras beskriver hur solen steker obarmhärtigt över hennes huvudpersoner försmäktar jag i samma hetta. Jag känner deras vanmakt i kärlekens tillkortakommanden, följer deras trevande samtal märkta av slentrian och distraktion.
Räds inte att läsa Duras för hennes besatthet av tristessen och den själsliga ensamheten. Hon förmår upphöja sådana tillstånd till skön konst. Marguerite Duras förblir den suggestiva prosans mästarinna.