Maria Zennström: Hur ser livet ut om man inte har tillräckligt med kärlek?

Maria Zennström: Hur ser livet ut om man inte har tillräckligt med kärlek?

Albert Bonniers förlag

Dagboken är en värld. Som man själv befolkar och styr. Varje entré under ett nytt datum. Människor och platser dyker upp och försvinner. Bara jaget är dagboksvärldens eviga konstant. För utomstående kan den erbjuda allt från fascinerande inblickar till privata trivialiteter.

I fiktivt dagboksformat är Maria Zennströms andra roman, "Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?". Numera är det ett populärt, för att inte säga ett överutnyttjat, sätt att strukturera litterära texter. När Zennström debuterade med "Katarinas sovjetiska upplevelser" 2001 var det självbiografiska anslaget, interiörerna från den ryska vardagen oväntade och välkomna.

Nio år senare känns det som tiden kommit ifatt Zennströms dagboksroman i självbiografisk förklädnad, där jaget är en kvinna på väg in i medelåldern som lider brist på tillit till sig själv och andra: Jag tänker på min egen tilltro till det självupplevda, att jag tror att det intressantaste finns att se och hämta i verkligheten. Hur jag själv förlitar mig på den. Söker i den. Mitt beroende av den.

De sovjetiska uppenbarelserna känns fjärran, mestadels råder här jämngrå svensk vardag.

Försöken att finna en varaktig relation eller att få barn slår slint. Och i bakgrunden finns hela tiden relationen till den åldrande modern som ett osäkerhetsmoment och minnet och bearbetandet av ett övergrepp.

Det är vardagligt men inte tråkigt. Zennström gestaltar med säker hand. Men så småningom blir bristen på yttre handling besvärande för berättelsen.

I romanens mitt blir berättelsen flackare, tempot sjunker och som läsare drabbas jag nästan av letargi. Länge verkar det osäkert vad för bekräftelse som jaget mest eftertraktar: att vara mamma, leva i en relation eller vara en älskad dotter. Det är som inte ens författaren själv kan avgöra sin huvudpersons livsval. När Zennström till slut tar kommandot om berättelsen igen stiger intensiteten.

Det talar till Zennströms fördel att jag är osäker på hur hennes berättelse ska tolkas. En utvecklingskritisk utvecklingsroman eller en samtidsroman i ett stagnerande samhälle?

Döm själva. (NT)