Jag har väntat och väntat och nu äntligen - en ny bok av Marian Keyes.
När hennes första bok, "Vattenmelonen", kom 1998 var jag måttligt intresserad. Titeln lockade inte alls. Trist bok, var mitt spontana och ogrundade omdöme. När jag sedan i brist på annat började läsa "Vattenmelonen" en dag på stranden under en solsemester vid Medelhavet, tog det bara en halvtimme innan jag var fast. Det blev inte särskilt många dopp den dagen. Sedan dess har jag läst alla böcker Marian Keyes har skrivit och genast börjat längta efter nästa så snart jag har slukat sista sidan. Jag tror att jag i princip ler böckerna igenom.
Lite märkligt är det kanske, eftersom jag annars inte alls är speciellt förtjust av den så kallade chick lit-genren som Marian Keyes har varit med om att skapa. Kanske är det hennes speciella förmåga att vara djup och ytlig på en och samma gång som fångar mig.
Hennes nya roman heter "Är det någon där?" Att det är en Marian Keyesberättelse går inte att ta miste på. Alla ingredienserna finns där: den tokiga irländska familjen Walsh, tragiska omständigheter, kärleksbekymmer, sminkfetischism och choklad och så den där underbart varma och härliga humorn som verkar vara så typisk för Keyes.
Historien är som vanligt skruvad, men mera tragisk och allvarlig. I den här boken möter vi Anna som har hämtats hem till Dublin och föräldrahemmet för att återhämta sig. Hon är både fysiskt och psykiskt sönderslagen och vill ingenting hellre än att återvända till hemmet i New York och maken Aidan.
Även om den här boken, precis som Marian Keyes tidigare, passar utmärkt för lata dagar på stranden eller i hängmattan, är det en bok som berör och som definitivt får läsaren att börja fundera.