En av Sveriges mest lästa författare har gått ur tiden.
Marianne Fredriksson skrev om andlighet och kvinnors erfarenheter på ett sätt som fick miljontals läsare världen över att ta henne till sitt hjärta. Sämre var det bland svenska kritiker.
På bokmässan i Göteborg för sju år sedan fanns många internationellt ryktbara författare, men mest populär var kanske ändå Marianne Fredriksson. Folk köade. Den gången hade hon skrivit "Flyttfåglar", om vänskapen mellan en svensk kvinna och en flyktingkvinna från Chile.
När hon fick frågan om hennes böcker inte alltid handlar om starka kvinnor och svaga män kom svaret snabbt:
- Nej absolut inte, dom bara blir som dom blir.
Kommentaren säger något om hennes sätt att arbeta. Som den gamla journalist hon var förberedde hon sig minutiöst när det gällde själva temat. Hon läste och funderade. Karaktärer och handling kom senare. Enligt Bengt Nordin, hennes agent under fjorton år och personlige vän, visste hon sällan vad som skulle hända när hon satte sig vid tangentbordet. En historia hon ofta berättade utomlands handlade om arbetet med "Enligt Maria Magdalena", hennes uppgörelse med bibelns manliga berättarperspektiv där hon istället gav en kvinna, skökan, huvudrollen.
- En dag ringde hon och sa "Bengt, Bengt, nu har Jesus kommit in i bilden och han är mycket trevligare än vad jag trodde".
Långt före Dan Brown gjorde Marinne Fredriksson Maria Magdalena till Jesus viktigaste lärljunge. Även om sexuella situationer inte var något hon skildrade särskilt ofta, och aldrig särskilt mustigt, lät hon Maria Magdalena och Jesus ha sex.
- Fast det är inte skrivet på det sättet, det är fåglar som kvittrar och så, säger Bengt Nordin.
Många uppfattade henne som en insiktsfull person, menar Annika Bladh, hennes sista förläggare. Kvinnor i alla åldrar och unga män läste romanerna, av läsarreaktionerna att döma. Med "Simon och ekarna", om en pojkes uppväxt i en arbetarfamilj i Göteborg under efterkrigstiden, fick hon sitt stora svenska genombrott.
Sitt stora internationella genombrott fick hon med "Anna, Hanna och Johanna", 1994, en kvinnolinje med början i 1800-talets småbrukar-Sverige där senare kvinnogenerationer vågar ta för sig alltmer, men ändå sitter fast i tvättberg, disk och matlagning.
Det är svårt att bli profet i sin hemby. Den sentensen brukade Bengt Nordin upprepa när hon under senare år fick alltmer kritiska recensioner. Enligt Bengt Nordin var kritiken bättre utomlands och i landsortspressen. Med romanen "Flyttfåglar" fick hon sin första riktigt nedgörande recension.
- Då var jag tvungen att åka hem och trösta henne. Jag brukade säga att "du har ju läsarna Marianne", och det tyckte hon om. (TT Spektra)