Marie Norin (född 1967) har publicerat fyra diktsamlingar och en roman sedan 1996.
Den skönlitterära debuten, "Kupa", var en knappt 100 sidor lång surrealistisk och god minikaramell, som kom för tre år sedan. Också den nya boken är en kortis, 128 sidor i två delar, som tål att sugas på en längre tid.
En alltför tydlig innehållsbeskrivning av "Djuraffär" riskerar att förstöra nöjet, men den första delen handlar i alla fall om en djuraffärsinnehavare som en dag hittar två burkar med ett mycket märkligt innehåll. Del två, "Monstranser", bjuder på en handfull andra små berättelser, som ibland löper parallellt på sidorna och på sätt och vis knyter an till första halvan.
"Djuraffär" är imponerande yteffektiv, och poeten Marie Norin vet hantverket att säga mycket med litet. Boken är tät och suggestiv, vriden, nervös och febrig, febrig, febrig. Gestalterna i boken verkar tyngas av sin egen existens, kroppen luktar och värker, tillvaron skaver och skevar, solen steker. En oöverstiglig avgrund avskiljer riktig kontakt, och språk eller gester verkar vara utan nytta.
Det är en svart och dagermanskt pessimistisk liten bok. Inte desto mindre bjuds man på stor läsglädje tack vare författarens egensinniga fantasi och enormt stilsäkra språk.