Mario Vargas Llosa:
Den stygga flickans rackartyg
Översättning: Peter Landelius
Norstedts
Till Pérez Prados smäktande toner sommaren 1950 blir femtonårige Ricardo kär "som en mångalen kalv" i skönheten Lily. Hon är Ricardos första, och enda, kärlek och ämnet för Mario Vargas Llosas nya roman "Den stygga flickans rackartyg".
Efter två tunga romaner, mästerverket "Bockfesten" och fascinerande "Paradiset finns om hörnet", återvänder den sextionioårige författaren med en synnerligen lättsinnig historia.
Bokens berättare är översättaren Ricardo som, om och om igen, blir förälskad i den gåtfulla Lily. Hon byter ständigt skepnad. Tonårens mambodansande Lily har blivit en Castrotrogen kamrat Arlette när Ricardo många år senare träffar henne i Paris.
Senare blir hon än en fransk Madame, än en överklassisk Mrs. Snart horar hon med en japansk gangster. Oavsett förvandlingsnummer kan den snällaste av pojkar inte motstå den styggaste och snyggaste av flickor.
Det är en skojig roman som tyvärr bara är halvbra. Det avgörande problemet är att Vargas Llosa inte övertygar i gestaltningen av Ricardos dödsföraktande kärlek.
Boken blir en elegant, men lätt anemisk idéroman med ideliga blinkningar åt Flaubert. Ricardo förkroppsligar den romantiska (småborgerliga) drömmaren, Lily den moderna (cyniska) människan, pragmatikern.
En medelmåttig Vargas Llosa är ändå värd sin läsvikt i silver. Och jag kan inte annat än fängslas av dessa motsatser som obönhörligen och destruktivt dras till varandra. De är varandras olycka. Eller, möjligen, varandras enda möjliga, trådsmala lycka.
Endast i stunderna med Lily känner Ricardo sig lycklig. Levande. Och finns det, tänker Ricardo, någon annan mening med livet än att känna sig just levande? Men, tänker jag, måste levandet göra så förbannat ont hela tiden?
Örjan Abrahamsson