Det finns en bild som dröjer sedan jag läst Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen". Den är från skogsbygden i Ångermanland och Kerstin är ensam hemma. Under natten eskalerar en slags mörkrädsla ur i vrårna omkring henne. Klarvaken tolkar hon varje ljud till det värsta.
Natten därpå som är på väg åt samma håll flyr hon. Hon ger sig ut i hagmarken intill, över stängslet mot skogen. Snart är hon inne i gransuset, trevar efter stammars rundning, känner barken som "en vänligt sinnad kropp med sträv hud".
Där är hon hos en vän, räddad. Nattskräcken är med ens borta, som bortblåst. Tydligare kan inte Kerstin Ekmans förhållande till skogens åskådliggöras.
Vad gör den som håller på att förlora en kamrat, sin bästa rentav? Sväljer sorgen, knyter näven i fickan? Någon som är så nära eftersom "vi har vant oss, därför att den så länge sett likadan ut.", skriver Ekman.
Kerstin Ekman väver en gobeläng av orden; ömsom sorgkantad, ömsom diskuterande, dundrande. Som en rit mot oförstånd och förlorad natursyn, men till sitt innehåll så väldig och tät på skatter.
Hennes motivkrets är inte bara den svidande civilisationskritik som själva förvandlingen, förvanskningen av skogen kring oss tarvar. Den rymmer också allt det andra, det inre och om än väldigare: granskogsfolkets själar.
Där vandrar Linné mot yttersta kunskap, där namnger Elias Fries en ört som blir kallad vätteros. Där skickar Selma Lagerlöf sina budbärare genom skogarna, där är Karlfeldt, Atterbom, Heidenstam, vad allt de nu målat dit. Eller Olof Högberg med sin "vrede", Almqvists lantliga visioner.
"Läsebok för folkskolan" från 1907 har en jättegran på omslaget. En liten stuga sticker fram under den nedersta grenkransen, vid stammen växer en knippa blåsippor. Det var då en bild att bära ut: granens vingar, trygghet, ett skygd, ja, en vän. En gåva till alla barn.
Ur och i detta vindlar det ekmanska bygget, i detta har den en kärna.
Sju böcker i en, sju essäer skrivna på uppmaning av "nattliga timmerforor genom byn". Nära sexhundra sidor, de viktigaste av tankar: så stora i tilltalet med sin skugga för parveln, musik för vandraren, ris för graven.
"Vi har levt på den. Vi har haft vårt välstånd av den och vi har lämnat fragment kvar... de är det enda som återstår.
Och frågan: människa vad tar du dig till?
En viktig bok, ja, men mest en märkvärdig.
I ordets rätta bemärkelse
Göran Bergengren