Märta Tikkanens femtonde bok är en fascinerande och gripande kärlekssaga om författarens mormor och morfar, Emma och Uno Stadius. Berättelsen börjar 1898 då de gifter sig. Han är tjugosju, hon nitton och under de kommande sex åren får de lika många barn. När det sjätte barnet föds bor de inte längre tillsammans.
Uno kämpar för sitt lands frigörelse och de blir tvungna att lämna Finland för Sverige. Där åker han land och rike runt som föredragshållare bland annat för nykterheten. Uno blir en av pionjärerna för folkbildningen i Sverige och kommer ofta i konflikt med de konservativa och prästerskapet.
Familjens urusla ekonomi tvingar Emma och barnen att flytta tillbaka till sitt barndomshem i Finland. Hon försöker ensam klara barnens omvårdnad och försörjning på bästa sätt, där sången blir en kraft - och glädjekälla.
Under alla år de lever åtskilda skriver Emma kärleksfulla brev till Uno och berättar om sin längtan efter honom och att återförenas som familj. Unos brev beskriver mest hans arbete och frågor om barnens utveckling. Karlförnuft ställer han högre än kvinnopjunk.
Familjen ställs inför svåra utmaningar såsom världskrig, inflation och inbördeskrig. När Emma är trettiotre år begär hon skilsmässa och ingen av makarna gifter om sig.
Författaren har haft ett digert material att ösa ur och skriver i början att hon kanske kan skriva fram möjliga konturer. Hon lyckas bra men står ibland i vägen för Emmas och Unos egna röster. Jag önskar mer livaktiga dialoger och en utökad gestaltning.
Emma, hur orkade du?
LISBETH ANTONSSON