Tänker att Martin Kylhammars "Pojken på vinden" är perfekt läsning i hängmattan. Om man lyckas förtränga misstanken att hängmattor kanske inte finns, annat än i livsstilsmytologin. Men jag envisas med hängmattan, kanske utifrån ett behov av att definiera en plats för läsningen, ett svar på författarens tydliga markeringar av platsen som avstamp förskrivandet.
Platser som titelns vindsutrymme, normandiska krogar, palats i Florens, Linköpings Crusellhall, Övralid, Sandmo småskola, Berlin är några av scenerna för betraktelser, reflektioner och filosofier, det sistnämnda också benämningen i bokens teman. Correns läsare är ju redan bekanta med begreppet filosofier, från Martin Kylhammars krönikor.
Filosofier är alltså ett av författaren uppfunnet begrepp, han använder det inte för att bli katalogiserad på hylla D på biblioteket, utan för att leda läsarens tanke till nyfikenhet, reflektion, begrundan, lusten att vrida och vända på saker.
Kylhammars språkliga uppfinnarlusta har också alstrat begrepp som faktoider och temporal egocentricitet.
Det vore könsfördomsfullt att beskriva uppfinnarlusten som pojkaktig, snarare kan man tala om i god bemärkelse barnslig leklust och berättariver. Lekfullhet är nu inte samma sak som spontanitet, nej, de allra bästa lekarna är de som tas på djupt allvar och som sker enligt bestämda regler.
Martin Kylhammar låter fyra personer föra ordet i essäerna, filosofen, forskaren, främlingen och pojken, som beskrivning av författarskapets olika temperament. Den som, enligt uppmaningen, får lust att vrida och vända på saker, kan addera ytterligare en person, nämligen författaren som lekledare och god lekkamrat. En som generöst delar med sig av sina finaste saker, det vill säga frukterna av all läsning, den som givit författaren sådan glädje och eftertänksam lycka.
Boken blir en essäistisk lösgodishylla, åtminstone kan den som läser i hängmattan unna sig lättjefulla slutsatser: Pojken på vinden är en bok som handlar om allt. Som Bruno K Öijers poesi, Norges moderniseringsprocess, påvens Jesusbiografi, franska kryddträdgårdar, klimatforskning och så Strindberg förstås. En blandning som passar hängmattan, korta kapitel, dessemellan kan man slå ihop boken och fundera.
Och om jag efter en första läsning ska välja en favorit blir det kapitlet "Grönköpings värld - och Jantes", om beröringspunkterna mellan grönköpingsmässig självöverskattning och Jantelagens självutplåning.
I samtliga texter gör författarens glädje och stolthet det nöjsamt att ta del av upptäckter och insikter, läsaren får vara med och dissekera, varför inte plocka vingarna av och se vad som fortfarande kan flyga?
Utifrån betydligt mindre imponerande beläsenhet än den Martin Kylhammar besitter, vågar jag mig dock bara på en enda invändning, nämligen den att det skulle vara viktigt att alltid ange allas födelseår, (också de som avtackas i efterordet). Kylhammar menar att siffrorna åtminstone för människor med historiskt sinnelag säger mer än ord. Varför det skulle förhålla sig så blir ytterligare något att grubbla på, i hängmattan eller var man nu ägnar sig åt tankealstrande läsning.
MarieLouise Samuelsson (f ö född 1953).