Få platser har ett sådant mytiskt skimmer som Pompeji. Staden är för alltid förknippad med sin undergång, den som skedde genom Vesuvius utbrott år 79 efter vår tideräkning och som begravde hela staden i sand och stoft. På svenska finns förhållandevis lite skrivet om staden och därför är det extra uppiggande att Mary Beards bok "Pompeji: Livet i en romersk stad" just har översatts.
Efter att Pompeji återupptäcktes 1748 har staden grävts ut oräkneliga omgångar. Få fynd har väckt sådan uppmärksamhet och bidragit på samma vis till att öka intresset för antiken.
Men olika arkeologer har varit oense om hur allt från byggnader till inskriptioner ska tolkas och mer eller mindre välgrundade gissningar har förts ut som sanningar, ofta envist vidarebefordrade av lokala guider.
Beard visar vilka fynd och bevis som finns och hur man utifrån dem byggt upp berättelser, vilka i många fall visar mer på respektive tids idéer om hur man levde under antiken än om hur de faktiska förhållandena var.
Men trots Beards vilja att rensa bort myterna är det inte bara betydelselösa stenar som återstår. I stället visar hon hur staden styrdes, hur man levde, handlade och var oense i Pompeji. Häri ligger bokens verkliga styrka. Det är en relativt enkel sak att avfärda tidigare teorier som ohållbara, en helt annan och betydligt svårare att skapa nya och egna teorier som kan leda vidare och skapa sammanhang. För trots mer än 250 års utgrävningar återstår mycket arbete innan hela Pompeji är kartlagt. Det borde innebära att än fler pusselbitar kan läggas till för att göra livet under antiken än mer gripbart - något som Beard är på väg mot.