Mary Juusela: Olika röster om adoption

Mary Juusela: Adoption. Banden som gör oss till familj. Norstedts

Mary Juusela kom till Sverige från Indien 1983 drygt ett år gammal. Hon har intervjuat medlemmarna i 29 familjer om vad adoptionen inneburit i deras liv.

Mary Juusela kom till Sverige från Indien 1983 drygt ett år gammal. Hon har intervjuat medlemmarna i 29 familjer om vad adoptionen inneburit i deras liv.

Foto:

Kultur och Nöje2010-10-25 14:12

Gisela och Cecilia är systrar. Båda är i 20-årsåldern, adopterade från Sydkorea på 1980-talet och uppväxta i samma stockholmsförort. Syskonen har mycket gemensamt men en sak skiljer dem åt, nämligen upplevelsen av att ha ett utseende som avviker från genomsnittssvenskens. Gisela upplever ofta att hon betraktas och behandlas annorlunda, Cecilia menar att hon aldrig bemötts utifrån sitt utseende.

Att vara adopterad kan alltså upplevas mycket olika även när förutsättningarna i stort sett är desamma. Man kan inte dra alla adopterade över en kam, är ett av budskapen i en nyutkommen bok, skriven av Mary Juusela. Hon är själv adopterad och har saknat intervjuer där hela adoptivfamiljen kommer till tals.

Djupet går förlorat

I "Adoption" möter vi dryga hundratalet föräldrar och barn. De många rösterna gör dessvärre att djupet går förlorat. Särskilt i de familjer där det finns många syskon som ska ge sin syn. Flera av familjerna hade förtjänat större utrymme. Man blir till exempel väldigt nyfiken på familjen vars mamma förklarar att hon alltid varit öppen med sin sons bakgrund medan sonen förklarar att han ogärna pratar om adoptionen med henne.

Genom att intervjua många familjer tydliggör Juusela hur olika adopterade upplever sin situation. Några tänker mycket på sina biologiska föräldrar, andra är helt ointresserade, både av ursprung och födelseland. En del ser sig som 100 procent svenskar, andra upplever att de har dubbel identitet.

Tacksamhet

Bokens familjebildningar sträcker sig från 1970-talet fram till 1994. Intressant är att läsa hur självklart valet att adoptera verkar ha varit för de tidiga adoptivföräldrarna. Även i tider då köerna var långa. Reproduktionstekniken var outvecklad och inte det alternativ som dagens ofrivilligt barnlösa förväntas välja.

Äldre generationens adoptivföräldrar brukar ibland anklagas för att betrakta sina barn som biståndsprojekt. Men i Juuselas bok finns inga rädda-världen-motiv, bara ohöljd tacksamhet. Eller som mamma Ingrid uttrycker det:

"Första gången jag tänkte på att få barn var jag 26 år men jag hann nästan fylla 35innan Jonas fanns hos mig. Jag var obeskrivligt lycklig."

KATARINA SANDSTRÖM BLYME

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!