Ken Loach har under decennier varit världens ohotade mästare på brutala skildringar av utsatt och fattig arbetarklass. Nu har Andrea Arnold tagit över. Efter sin mästerliga debut "Red Road" tar hon steget in bland mästarna med "Fish Tank".
Utan uppmuntran
Det är en film som visar att klassfrågan handlar om så mycket mer än pengar. För även om välfärdsstaten skulle fungera klockrent går det inte att undgå att vi har olika möjligheter här i livet.
Vad innebär det för ett barn att växa upp i en värld helt utan uppmuntran och uppskattning? Förstår man då att utnyttja samhällets möjligheter? Det är lite vad Fish Tank handlar om.
Mia är 15 år och bor i ett ruffigt område i Essex, norr om London. Hon bor tillsammans med sin sturska lillasyster och unga alkoholiserade mamma. Någon pappa finns inte. Mias hela väsen är på defensiven. Hon har taggarna utåt och är redo att slå tillbaka mot allt och alla och hon har blivit avstängd från skolan.
Utmanar publiken
Mias enda andningshål undan den trista vardagen är en tom lägenhet där hon bryter sig in och dansar. Där, i sin ensamhet, skapar hon en plats där hon kan drömma om ett annat liv.
Genom att aldrig bli för tydlig om var historien är på väg håller regissören oss på helspänn. Det är imponerande att se det mogna sätt som hon utmanar våra egna föreställningar och förväntningar.
Aldrig vet man vad som väntar Mia. Och precis som alla de bästa regissörerna vet Arnold att få ut det allra bästa av sina skådespelare.
Katie Jarvis i rollen som Mia är ett otroligt fynd. Jarvis lyckas spela Mia med både tillräcklig skörhet och styrka för att vi ska förstå hennes utsatthet men ändå tro på hennes framtid. En strimma hopp som Arnold lyfter fram på ett magnifikt sätt i filmens briljanta avslutningsscen.
Utan tvivel en av årets bästa filmer.