BOK
Mats Ekdahl
Tore Wretman. Maten och livet
Carlssons förlag
Tore Wretman är giganten i svensk restauranghistoria. Idag är Sverige ett ledande gastronomiskt land, men när Tore Wretman började sin karriär fanns det knappast någon verkligt förstklassig svensk restaurang.
Tore Wretman gick som tonåring i kockskola, mest därför att han som dyslektiker misslyckats i den vanliga skolan. Det är mot den bakgrunden särskilt imponerande att han som äldre blev en framstående författare – både av kokböcker och av memoarer.
Från början tycks han ha haft en brinnande ambition och tillbringade åtskilliga år både i Frankrike och i USA där han lärde sig allt om matlagning och värdskap. Han var därmed väl förberedd när han återvände till Sverige och med lånade pengar övertog restaurang Riche som då stod på konkursens brant. På kort tid förvandlade Tore Wretman den till Stockholms ledande förstaklassrestaurang.
Med sina meriter från Riche inbjöds han senare att ta över driften av Operakällaren som då stod inför en total renovering. Där kunde han förverkliga alla sina idéer om mat och service. Operakällaren under hans ledning blev ett ledande internationellt gastronomiskt tempel.
Tidigt blev Tore Wretman känd i hela Sverige genom en serie matprogram i radio tillsammans med Folke Olhagen. Med televisionens genombrott kom han också att bli den förste som introducerade matlagning i det nya mediet.
Hans restaurangimperium krävde insatser nästan dygnet runt och det är förbluffande hur Wretman hela tiden förmådde tänka framåt och både utveckla sina företag och skapa nya maträtter. När Tore Wretman Restauranger var som störst omfattade koncernen förutom Riche med Teatergrillen och Operakällaren också Stallmästargården, Källaren Diana och Victoria, ett tag Stockholms verkliga inneställe.. Det var möjligt bara därför att han lyckats omge sig med en rad mycket duktiga unga restaurangmänniskor som alla gått i hans skola.
Han var inte så gammal när han tröttnade på det hektiska livet som innefattade också utnämningen till Hovtraktör. Han sålde sitt företag till sina närmaste medarbetare och flyttade till Frankrike. Där utvecklade han ett omfattande författarskap av både kokböcker och minnesböcker.
Mats Ekdahl var som redaktör honom behjälplig med ett par av de tyngsta memoarböckerna och har nu satt samman en egen biografi över mästaren. Boken är illustrerad främst med matbilder av fotografen Björn Lindberg som också arbetade med Wretmans egna böcker.
Ekdahl har haft en originell karriär som journalist och så småningom generaldirektör för Styrelsen för psykologiskt försvar. I ett efterord till boken skriver han att den bygger på omfattande samtal och intervjuer både med Tore Wretman och andra.
Huvudintrycket av denna biografi är emellertid att Ekdahl helt enkelt skrivit om Wretmans färgrika och levande språk i dennes egna böcker till en torr tidningsprosa. I detaljerade skildringar av måltider som Tore Wretman ätit på olika berömda restauranger i Frankrike gör detta ofta ett smått parodiskt intryck.
Boken lider också av en rad slarvfel. Riche förläggs i början av boken till Sturegatan när den i själva verket ligger på Birger Jarlsgatan. Tage Erlander påstås promenera från Rosenbad till Operakällaren trots att Rosenbad under hans tid inte alls var regeringsbyggnad. Den exklusiva rätten Hummer Armoricaine kallas i några kapitel Hummer Americaine innan det blir rätt. Detta är bara några exempel.
Det finns ett rikt bildmaterial i boken, men bilderna är inte särskilt spännande. Matbilderna har tagits i helt andra sammanhang och illustrerar därmed inte texten som tvärtom ofta saknar bilder som behövts.
Wretman hade varit värd ett mera spännande minnesmärke. Ändå slås man när man ser de matsedlar som återges i boken av hur gammaldags de verkar. Svensk matkonst har gått framåt med stormsteg. Men det var Tore Wretman som började.