Mats Gustafson - allt började i Mjölby

Mats Gustafson visar axplock ur en diger produktion. Dior, Romeo Gigli, Hermès och Yohji Yamamoto, Italienska Vogue. The New Yorker. Inte bara mode, annat finns med, porträtt, både på kända och okända, bland annat Mats pappa Arne och mamma Inga-Kersti, figurteckningar, liksom en serie bilder på nakna män, Nude, en svit i spåren på aids 1990.

– Hela livet passerar revy, i teckningarna kan jag avläsa hur livet var när jag gjorde dem, säger Mats eftertänksamt.

Numera bor han i New York, närmare bestämt i Sag Harbor på Long Island. Men han har en fot kvar i Sverige, i en bostad på Söder i Stockholm och han hälsar ofta på sin mamma, 92 år, på Boken i Mjölby. Han har firat jul där flera gånger.

Utställningen är en retrospektiv och visar åren 1984–2013. När vi ses blir det också en slags retrospektiv, en rolig tillbakablick på gemensamma minnen, vi som känt varandra sedan vi var små. Han fnissar gärna åt sig själv i dag.

– Allt var på djupaste allvar då. Jag var driven och målinriktad.

Mats tecknade alltid under uppväxten och han sydde själv. För det senaste modet fanns inte att köpa, varken på Guhlins i Linköping eller Uhlins i Mjölby och han ville hänga med. I tonåren sydde han en fotsid dubbelknäppt långkappa i svart crushlack och gick med den i Lagmansskolans korridorer. Orädd och väl medveten om vad som gällde i de stora metropolerna. Där förstår de nog hur rätt jag är, tänkte han.

Han som illustrerat mängder av extravaganta kläder under sitt yrkesliv är i dag enkelt klädd, absolut inget uppseendeväckande.

– Jag vill helst inte synas. Finns ingen exhibitionist i mig längre.

När lillasyster Kersti fyllde jämt för ett tag sedan höll Mats ett kort tal som berättar om prioriteringarna under uppväxten. Kersti hade blivit vald till Bästa Kamrat i klass 5 och han tyckte det var så skämmigt.

– Bästa kamrat? Om det ändå hade varit klassens snyggaste! Eller bäst klädda.

Så skakar han leende på huvudet åt sig själv.

Under uppväxten i Mjölby tillhörd vi samma tighta grupp både i och utanför skolan.

– I en liten stad är det avgörande att hitta sin grupp. Det fanns inte så stort utbud, vi fick hitta på själva. Dramatikgruppen i skolan blev en kanal.

Där spelade Mats i pjäsen "Humulus den stumme" av Anouilh. Han fick bara säga ett ord om dagen och sparade orden för att förklara sin kärlek till flickan han älskade. Men hon var döv. Många av oss hade den omstridde lektor Sven Stolpe, som undervisade efter eget huvud och lät elever göra teater av uppgifterna i svenska. De som ville. Samuel Beckett redovisade Mats som Estragon i "I väntan på Godot".

Snyggare scenografi har aldrig en skola haft, än den Mats gjorde för julfesten ett år. Folie i långa breda remsor bildade en metallskimrande fond. Så utbildade han sig också till scenograf på Dramatiska Institutet med tiden, gick ut 1976, efter ett kort inhopp på Konstfacks teckningslärarlinje.

Vi får inte glömma den klassiska baletten när vi träffades. Den ryska ballerinan Tatiana Njordson undervisade vid ribbstolarna på brandstationen i Linköping. Mats och Kerstis mamma skjutsade in oss i deras Volvo Amazon. Mats var sex år gammal. På avslutningen fick vi uppträda på Stora teatern som Kungens soldater i "Sagan om Törnrosa" och våra mammor sydde uniformerna.

– Dansen var otroligt viktig för mig. Den handlar om disciplin, grace och elegans. Den ligger också nära modet, där det handlar om kropp, rörelse och pose.

Balett, teater, konst och scenografi var stationer på vägen. Först när han fick följa med en moderedaktör från Femina till Paris för att illustrera modevisningarna hade han kommit rätt. Senare blev han headhuntad till HM för att teckna enspaltsannonser i dagspressen. Han reste ut i världen som trendspanare.

– 1978-79 kom som en explosion. Jag flyttade till New York 1980 och saker började hända i rasande fart.

Han arbetade hårt mot deadlines, levererade. Brittiska Vogue, amerikanska Vogue, franska och tyska. Fick uppdrag för Interview, träffade Andy Warhol. Jobbade också i Paris, för Marie Claire och gjorde annonser som täckte fasaderna på Galeris Lafayette.

1980- och 90-talen var oerhört produktiva. Mats rörde sig mellan New York, Stockholm och Paris ända fram till 2003, då han släppte sin bostad nära place Pigalle. Då flyttade han också från det pockande Manhattan till Sag Harbor på Long Island, där han ville fortsätta att utveckla sitt eget konstnärskap, fjärran modevärldens universum.

– En cirkel har slutits och det har blivit en vändpunkt för det egna måleriet.

Mats växte upp på Lövsberg utanför Mjölby och i stället för skyskrapor trivs han med att se ut i naturen precis som under uppväxten. Han har målat svanar, hjortar, dimma, träd, stenar och grenar. Han inspireras av naturens former likt sin partner sedan 20 år, Ted Meuhling, en New York-baserad formgivare som gör utsökta smycken och även jobbar i metall, porslin och glas.

– Vi älskar våra jobb. Att vara verksam är så centralt, har inget med ålder att göra och jag vill fortsätta att utveckla mig i arbetet så länge jag kan.