Titeln visar mot en önskan efter trygghet och kretsar kring familjeliv med perspektiv från både vuxna och små. I tolv korta delar som knyter an till varandra ger sig författaren in i detta, vad man kan förmoda, egna familjeliv som utgångspunkt. En metafiktion där en redaktör beställer en novell på max 12 000 tecken och författaren öppet funderar över att han nog borde föra in ett dödsfall: Jag måste ha ihjäl någon för texten. För pengarna. För försörjningen.
Men det måste han nu inte. Med små medel och en ypperlig känsla håller Kempe spänningen vid liv med antydningar, orosmoment och förtätning. Familjelivets trygghet hotas, i en del är det någon som i närheten av familjens hem plågar hästar i hagen, eller en far som - i motsats till en oförstående omgivning, inklusive hustrun, menar att dottern har någon slags störning eller något handikapp. Ja, livet med små trilskande barn och simskola är i sig själv intressant nog i händerna på en så här skicklig författare.
Inspiration och uppslag har Mats Kempe hämtat från olika håll och han redovisar i en lista i slutet bland annat detta: en fräckis (!), Dagermans "Att döda ett barn", dikter av Göran Prinz-Pålsson, Yoko Ono, John Lennon och Julian Lennon (se där en annan familj.) Ett av styckena heter till och med "Skrivövning", men VARIFRÅN spelar ingen roll om eftersom detta HÄR blir så gediget.
I slutet konstaterar författaren att resultatet hamnar på 10 198 tecken. Med facit i hand känns det som ett alldeles perfekt format.