På Göteborgs naturhistoriska museum tronar en afrikansk elefant, monterad mellan 1949 och 1952, som fortfarande anses vara en av de bäst monterade elefanterna i världen.
Den som fällde, fraktade hem och monterade den var konservatorn, naturfotografen och jägaren David Sjölander (1886-1954). Elefanten var hans kronjuvel, hans ojämförliga fjäder i hatten - en dröm som kostade honom livet, enligt hans närstående. Trots sjuklighet och relativt hög ålder fanns det inget som hindrade honom från att arbeta varje dag och kväll med elefantens färdigställande efter hemkomsten från Angola. Arbetet tog tre år. Något år senare drabbades Sjölander av en hjärnblödning under en av sina många resor till Lappland, och kort därefter avled han på sjukhus i hemstaden Göteborg.
Dröm och verklighetNu har Sjölander också, snart sextio år efter sin död, blivit huvudperson i Mattias Hagbergs "Herredjuret". Här framträder Sjölander både som ett verkligt människoöde och som en drömd gestalt. Boken skulle kunna beskrivas som en litterär biografi med fiktiva inslag, eller som i baksidestexten en historia på gränsen mellan dröm och verklighet.
Hagberg skriver sitt porträtt och sin fantasi om Sjölander omvartannat, och han skriver till honom. Jaget riktar sig till Sjölanders du, som i ett försök att leverera en berättelse från framtiden till den döde konservatorn.
Det hela är mycket effektfullt, men metoden är förstås inte oproblematisk. Ibland vill man kunna skilja på fakta och fantasi.
Ifrågasätter"Herredjuret" - titeln syftar förstås på människan och hennes grandiosa självuppfattning - eskalerar från fascinerande och lockande exotism till att bli alltmer klaustrofobisk och ifrågasättande av grundvalarna i Sjölanders liv. Men Hagbergs uppgörelse är i första hand inte den med Sjölander och de val han träffade, utan i stället med sig själv (eller diktjaget) och samtidsmänniskan.
Det är så välskrivet, så intressant, så svindlande - Hagbergs bok kommer att följa mig länge. Sjölander och hans elefant likaså.
THERESE ERIKSSON