BOK
Maud Olofsson
Jag är den jag är
W&W förlag
Maud Olofsson kom in i den svenska politikens hetluft som en osedvanligt frisk fläkt. Efter Olof Johanssons ledarskap som präglades av ren fientlighet mot övriga borgerliga partier och Lennart Daléus i Kejsarens nya kläder var Centerpartiet verkligen i behov av en stark profil i ledningen.
Maud Olofsson blev med inte minst sitt klara ställningstagande mot Göran Perssons fega utspel om social turism något av en liberal galjonsfigur. Hon hjälptes av att också Lars Leijonborg fegade ur.
De två mittenpartierna Folkpartiet och Centerpartiet har aldrig haft det lätt för varandra på det personliga planet. De enda partiledare som verkligen tyckt om varandra var Thorbjörn Fälldin och Per Ahlmark, men det hindrade inte Ahlmark från att hota med att bilda ett nytt parti om planerna på en partisammanslagning förverkligades.
Och sedan kom kärnkraftsfrågan att skapa en avgrund mellan partierna.
Maud Olofsson koketterar i sin memoarbok med att hon gjort en klassresa. Fast särskilt lång var väl den resan inte. Hennes pappa Harald Olsson var rikskänt landstingsråd. Thorbjörn Fälldin var en ofta sedd gäst vid köksbordet i föräldrahemmet och när hon gifte sig var det med rekordunga kommunalrådet Rolf Olofsson. Och det var i denna centermiljö som hon så småningom svingade sig upp till toppen.
Som partiledare och statsråd gjorde Maud Olofsson mycket som var bra. Hennes envetna kamp för att rut-avdraget var en viktig feministisk reform, energiuppgörelsen som kanske slutgiltigt desarmerat kärnkraftsfrågan och en stadig kurs i Saab-affären är några exempel.
Hennes ja till Vattenfalls misslyckade 90-miljardersaffär med Nuon var mindre bra. Och när hon talade om att ”Hitler gjorde många tokiga saker” var det inte bara en slintande tunga i trötthetens tecken som hon försöker få det till i memoarerna.
Trots ett bra jobb i regeringen gick centern bakåt i valet 2010. Och för Maud Olofsson blev det en signal om att hon borde avgå. Som efterträdare fick hon Annie Lööf som på något konstigt sätt fått sina politiska ideal från en miljö otroligt långt borta från den traditionella centerpolitiken.
Det hade hänt något med partiet under Maud Olofssons tid vid rodret, något som hon inte gärna kan känna sig bekväm med att bära ansvaret för. Nu riskerar hennes parti att åka ur riksdagen och det är inte oförtjänt efter turerna kring det nya partiprogrammet.
Hon lämnar efter sig en memoarbok som nog är precis som hon säger om sig ”Jag är den jag är”. Det finns en hel del mod i den och en del klokskap. Men det är som om hon hela tiden gått på tunn is. Och Annie Lööf har plaskat i.