Berättarjaget kryper innanför skinnet på den pojke han en gång var. Boken växer fram genom en överkänslig ynglings uppskruvade varseblivning av omvärlden, titelns overklighet är mycket talande. Det gåtfulla livet är till stora delar uppfyllt av vansinnets eller drömmens logik.
Boken handlar om att inte hitta sin plats och inte förstå, på något ställe skriver han om vaxfigurer som det enda autentiska i världen.
Lyckokänslor och ångest verkar uppstå av en slump mer eller mindre och på speciella platser som av någon oklar anledning - också för huvudpersonen - överför de här känslorna.
En av bokens mest omtumlande och märkliga partier (det finns fler att välja på) är när han på dagtid släntrar in i en teater och hittar en trygg tillflyktsort under scengolvet i ensamheten. Romanen låter sig svårligen återges, kort sagt avslutas inte den här uppväxtskildringen i något slags samförstånd med livet. Det är ingen utvecklingsroman.
I skenet av rumänen Max Blechers livshistoria tycks berättelsens brist på insikt och mening och stora inslag av död nästan given. Han föddes 1909 och drabbades av tuberkulos som 18-åring och dog redan 1938, två år efter att "Händelser..." kommit ut i hemlandet.
Hur som helst är det här förbannat bra. Stilen är väldigt, väldigt litterär men passar utmärkt till den underliga och unika boken. Det är en ren och klar pärla som förlaget letat fram, man får bara hoppas att fler läsare upptäcker Blecher.