Spelar konsten någon politisk roll?, frågar sig arrangörerna av utställningen "Det politiska är kollektivt - fraktioner" på Konsthallen Passagen. Bakom utställningen står Museet för glömska.
Det är ett fiktivt museum, men är sökbart på webben. I utställningen deltar 13 konstnärer från åtta länder, de flesta med videoinstallationer.
Svaret på frågan utgör väl utställningen i sin helhet men i en något suddig programförklaring säger curatorerna att de är intresserade av allt, såväl reaktionärt som revolutionärt, såväl kompromisser som visioner. De vill föreslå alternativa synsätt , pressa tanken och omformulera världen. Utställningen har en logo, NO. Alltså nej. De menar att det är det ord, som främst sätter igång politiska debatter.
Jag är inte så säker på det. När Bush sade JA till att invadera IRAK var det just detta JA, som drog igång en politiskt laddad konflikt under många år.
Men NO förekommer i ett av videoverken av spanjoren Santiago Sierra, som berättar om NO på en global turné och som visats i Berlin, New York, Bryssel, Toronto, Miami och nu Linköping. Jättestora bokstäver som sätts upp på fasader, placeras på trafikplatser osv. För konstnären är det ett nej till det samhälle vi lever i, till det politiska systemet och dess hela regelverk. Man måste se det som ett konstnärligt anarkistiskt synsätt. I filmen kan vi följa det omfattande arbetet att transportera de stora bokstäverna till alla världens hörn.
En vägg upptas av ett stort verk av Monika Marklinger, ett collage och målning med affischer från 1960-talets politiska konst med referenser till Siri Derkert och många andra politiskt aktiva konstnärer. Mängden av politiska slagord och plakatkonst är en reflektion över den tidens politiska levande konst och vår välfärdstillvaro. Men de bilder som då skapades mitt under en politisk proteströrelse blir i dag reducerade till dokument över det förgångna.
Ett mer visuellt verk visar Kalle Brolin och Anna Müntzing, som med en slags hemslöjdsflätade collage berättar om fritidsgården i Biskopsgården i Göteborg, som skulle läggas ner och där ungdomarna startade en panterrörelse med folkhögskolan i Biskopsgården som bas och senare fick ordföranden i Black Panther Party for Self Defense att komma till Göteborg och hålla tal. En politisk vilja för social rättvisa, som fick ett positivt resultat.
Det är en reflekterande utställning, som visas, egentligen en postpolitisk utställning, som blickar på 1960-talets politiska konst och teoretiserar över denna. Det blir som en hinna av abstraktion över de politiska budskapen, en essäsamling, som vill rymma potentialen att befria tanken. Det är långt från den utställning som Dror Feiler och Gunilla Sköld gjorde på Passagen förra året, då nuet stod i fokus och då man nära nog befann sig på ett Ship till Gaza.
Peter Weiss skrev i Motståndets estetik om Pergamonaltaret som en del av motståndet mot fascismen. Den delen av motståndets estetik som ger upphov till sådant engagemang skulle jag gärna sett mer av.