Pernilla Glasers tredje bok, "Mitt rätta jag", utspelas bland härliga och kreativa typer där espressomaskinen är lika självklar som skräcken för att betraktas som en nolla och nobody.
Stockholm, alltså, och dess 70-talister i kultur- och reklamvärlden.
Men romanens centralgestalter är ett par som lämnat innerstaden för radhusområdet. De har varit tillsammans i tolv år och har två barn, Leia och Frodo. Nu tycks allt emellertid vara över.
Otrogne Nicke kommer hem till förödelsen och tomheten. Hans noggrant arrangerade leksakssamling (!) är slagen i bitar och hans fru Robin har flytt med barnen. Hennes tålamod är slut, eller - värre - kärleken. Farväl kärnfamilj?
Det har blivit en kombination av samtidsarkeologi och komedi med lätt svärtade kanter, lagom djupa bottnar och oviss utgång. Underhållningslitteratur, kort sagt, halvvägs mellan lättheten och tyngden, med en ambitionsnivå snäppet över genrekravet och ett stoff som torde få det att klia i mer än en regissörs filmfinger.
Tempot är högt och läsaren har ingen anledning att smutta på texten. Tvärtom. För största möjliga effekt bör romanen inmundigas på samma sätt som Nicke dricker öl och sprit: snabbt, i rejäla svep. Då kan virvelkänslan uppstå, de sköna kasten mellan dråpliga scener, mild satir och annalkande smärta. En feeling av film, helt enkelt.
Till malörerna hör en inkonsekvens när det gäller Nickes förmåga att rodna (jämför sidan 138 med 237). Till den mera bestående kritiken att Glasers bildspråk lite för ofta är putslustigt och hurtfriskt på ett vis som snarare än i gestaltad prosa tycks vara skräddarsytt för tidningskrönikan eller kåseriet. Och med risk för att låta som en manschauvinist av anno dazumal kan jag tycka att Nickes attityder och värderingar är en smula för feministiskt påklistrade och didaktiskt korrekta.
Dock händer det mest hela tiden grejer kring honom - det är också en kvalitet.