Majgull Axelsson:
Is och vatten, vatten och is
Norstedts
Att vistas i Majgull Axelssons romanvärldar är som att färdas fram och tillbaks i svensk tid. Att på något märkligt sätt möta den både framlänges och baklänges, och inte kunna (eller vilja) smita undan. Och fastän jag till vissa delar backade inför gestaltningen av huvudpersonens kluvna identitet i "Den jag aldrig var" (2004), så naturligtvis: Jag sträckläste.
Kvinnoporträtten! Desirée och hennes systrar i ruskiga "Aprilhäxan" (1997). Augusta, Alice och Angelica i generationsskildringen "Slumpvandring" (2000) - vilka bra berättelser. Genomlysta av makt- och klassperspektiv, solkigt folkhem, rotlöst 2000-tal och ja, hela grejen.
En ny bok av Majgull Axelsson, tack gärna.
"Is och vatten, vatten och is". Den dubbelt tudelade titeln (liksom omslaget) antyder en hel massa. Klyvnad - återigen, sönderdelad symbios, övergångar, tystnad, oförlöst spänning, upplösning (islossning). Hemligheter - vad döljer de mentala isbergen under ytan, vilka oväntade förändringar mäktar vi inte med att ta in.
"Is är en oordning som ser ut som ordning" tänker en av personerna ombord på ramhistoriens polarforskningsfartyg Oden, "molekylärt är is faktiskt oändligt rörligare än vatten". Skenbar kontroll alltså. Är det vad författaren vill, utforska vår rädsla för att möta oss själva?
Skulle tro det. Bland mycket annat.
Upptakten pekar mot spänningsromanen. Susanne, deckarförfattare och deltagare i en forskningsresa till Norra Ishavet, upptäcker att en inkräktare varit i hennes hytt. Ingen kan lämna båten, antalet möjliga förövare är begränsat - en klassiker.
Men scenen förändras, även om fartyget, "en värld utanför världen", ständigt återkommer som viktig spelplats och också bidrar med avgörande pusselbitar.
Men, så här är det: bortom händelserna på isbrytaren Oden, trettio år bakåt i tiden, ligger den riktigt stora berättelsen och väntar. Den om Susannes mor Inez, dennas tvillingsyster Elsie och Elsies son Björn, som nästan nyfödd lämnas över till Inez.
Susanne och Björn är alltså kusiner, men växer upp som syskon. Dottern oälskad, "sonen" älskad och dränkt i omsorger, i grunden likväl avvisad.
Nitton år gammal - vi befinner oss i Landskrona i slutet av 60-talet - blir Björn popkändis. Hans stjärnstatus sprider glans, men skräcken för att bli en föredetting pinar. Han börjar vackla, vill "tillbaka till en plats som aldrig funnits och som inte längre fanns".
Så långt delar av den ymnigt röda tråden. Länk dras till länk, vidare till nästa. Allt hänger samman, men allt får å andra sidan inte sin förklaring. Lyckligtvis. En onödig eftergift åt den inledningsvis antydda deckarintrigen dyker plötsligt upp i slutet; i övrigt ges romanfigurerna fritt spelrum.
Och jag har förstås fastnat för länge sen. Ännu en gång. Nästan så att jag duckar inför all denna makalösa närvaro i individernas reflektioner, föreställningar, inre monologer och dialoger. Den registrerande blicken - oj! Miljöerna, nutidskopplingarna. Så många ord och så många förskjutningar av verkligheten. Bland människor som oavlåtligen försöker parera sina liv, istället för att kommunicera.
Vi skapar världen genom våra tankar, säger Buddha (och några till). Genom att tänka om kan vi också förändra den.