Att förlaget väljer ett citat av Hasse Aro från "Efterlyst" till innerfliken tycks symptomatiskt för hur Jens Lapidus faktiskt skiljer sig från merparten av dagens författare. Till och med deckarna som åtminstone i teorin ska skildra samhällets skuggsida får se sig förbiåkta på den punkten.
Lapidus har hittat en underström i det svenska samhället som han undersöker till synes extremt initierat. Få når fram till den insyn i blattekultur, grov brottslighet, social misär i periferins getton kombinerad med märkesglimrande lyx och makthavarnas korrupta metoder som framträder.
Allt tycks finnas med. Förortsslangen, rättegångsprotokollen, häktenas inre, Stockholms alla delar från sunkkrogarna till Stureplan till innerstan och Alby. Det är skrivet av någon som åtminstone illusoriskt verkar har varit där; sett, hört, iakttagit, antecknat, lagt på minnet. Det är värdetransportrånens, de öststatsprostituerades, knarklangarnas, våldssyndikatens och hederskulturens Sverige som framträder. Prosan är snabb, hård, kongenial och mycket kolonstinn. En typisk mening: Jens Lapidus. "Mest av allt: sprängfylld av oro."
Liksom i debuten är det tre män som får bära upp den nutidsfiktion som på slutet alltmer löper samman. Tre historier. Tre perspektiv. Araben Mahmud med tighta band till familjen. Niklas, före detta legosoldat i Irak, med mardrömmar om råttor och med öknar och instängda källarvalv och kvinnomisshandel på näthinnan. Polisen Thomas som får representera medelsvenssons alla fördomar och tillkortakommanden och som snart är allt djupare inne i sin egen brottsutredning.
Sambanden blir allt tätare och intrikatare ju längre in i den här kriminalromanen man kommer. Ändå är inte spänningsinslaget det bästa. Där blir det mer dussinvara av Lapidus skildring även om intrigen som försöker lägga pussel med de såriga bitarna av Palmemordet skapar en del ahaupplevelser. Lite för mycket actionfilm och ett par osannolika sammanträffande för mycket blir det.
Nej, det är till syvende och sist kombinationen jurist och författare med kontroll över sina uttrycksmedel som är ovanligt lyckad. I sina bästa stunder öppnar Lapidus upp ögonen och gläntar på dörrar som annars skulle ha varit stängda.
Han lyckas vara helt med på kriminalitetens inre regelsystem så att dess speciella lagar framstår som normala - i sin mest omvända form. Lapidus verkar inte ha några problem med att stiga ner i medvetandet på vem som helst med utanförskapets alla signum intryckta.
Romankaraktärerna kommer att få ett vidare liv på nätet då de ska återuppstå i en blogg efter bokens släpp. Den första i sitt slag kanske men förmodligen ett viktigt steg i en upptrappad marknadsföringskampanj. För Lapidus har mycket att leva upp till.
Inför fortsättningen är det bara att hoppas att han inte tappar fokus och låter samma kriminalkommissarie återuppstå i någon slags serie utan snarare fördjupar svärtan i sin speciella stil: Stockholm noir.
Maria Tellander