Éric Chevillard: Rödöra
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Albert Bonniers förlag
Bokens namnlöse huvudperson - som enligt berättaren "borde hetat" Jules eller Jean-Léon eller varför inte Éric, efter Chevillard själv - har blivit inbjuden till Mali för att skriva.
Med sig på resan har han en liten anteckningsbok i svart mollskinn. I den tänker han, som så många före honom, fånga den mörka kontinentens själ. Rödöra, som han strax kommer att kallas, efter den vite mannens ovana att i den starka afrikanska solen bränna sina öron skamset röda, är för egen del mindre intresserad av att fångas. Han skulle då hellre, som det står någonstans, "stiga in i sin svarta anteckningsbok och slå igen den om sig".
Egentligen vill han alltså inte. Han vill inte resa. Men samtidigt kan han höra sig säga: "utsätt dig för den svåra prövning som Afrika är. Vill du lära känna dig själv, min vän, så åk till Afrika. Sök din sanning i Afrika."
Ni missar nog inte satiren. Det kan vara ett av bokens problem. Chevillard får alla skrattarna på sin charmfullt sarkastiska sida. Dessutom tappar berättelsen mot slutet styrfart. Då när en tråd av aktiv "biståndspolitik" vävs in som alibi i dess redan finmaskiga myggnät - dittills bestående av en sorts ärligt menad ironi - som för att säkert skydda oss läsare - och författaren - och Afrika - från dess egen nedärvda blodsugarblick.
Lätt rodnande skulle jag ändå starkt vilja rekommendera den. Och då kanske allra helst som reselektyr.
OLA KLIPPVIK