I slutet av 1980-talet överraskade Sven Delblanc med "Änkan", en roman från en helt annan genre än hans vanliga seriösa, nämligen den som karaktäriserades med bokstäverna FNL = flärd, njutning, lidelse.
Tjugo år senare kommer Ulrika Kärnborg med en bok av ett slag som man inte precis väntat sig från henne: kritiker i Dagens Nyheter, tidigare ledarskribent på Expressen, författare till en Fredrika Bremer-biografi och essäboken "Stjärnfältet". I sin första roman, "Myrrha", fiskar hon upp en spektakulär relation ur den viktorianska epokens grumliga vatten.
Pigan Hannah Cullwick och juristen Arthur Munby har förlagor i verkligheten. Omfattande arkivmaterial och böcker om deras förhållande har givit Kärnborg stoff att bygga fiktionen kring.
Huvudpersonen i Delblancs "Änkan" var rik, omgav sig med lyx och kunde rentav köpa sig till ett yngre jag. Myrrha däremot - eller Hannah, som är hennes rätta namn - är försvuren åt de lägsta av sysslor, hennes öde är att dväljas i smutsen.
Hos Delblanc var den döde mannen härskaren och hon tjänarinnan - som blev en hämnerska. En likhet mellan "Änkan" och "Myrrha". Med de tjugo mellanliggande åren har följt större kunskap, medvetenhet och öppenhet i alla frågor som har med klass, kön och sexualitet att göra.
Delblanc ville pröva om populärlitteraturens metoder och grepp kunde användas för något annat, till exempel i samhällskritiskt syfte. Ulrika Kärnborg kan tillskrivas liknande avsikter med sitt ämnesval.
Hannah är stolt och begåvad, av Kärnborg utrustad med en karaktär som tycks given en gång för alla och med övertygelsen att allt är förutbestämt. Det fatalistiska tänkesättet känns igen från populärlitteraturen. När hon får överta en teaterbiljett till Byrons "Sardanapalus" inser hon strax att dramat om den assyriske kungen och hans slavinna Myrrha kommer att förändra hennes liv.
Genus- och klassperspektiv är oundvikliga i en berättelse förlagd till dubbelmoralens och de sociala klyftornas viktorianska samhälle. Och motivet herre-slav/slav-herre, underkastelse-dominans löper som en röd tråd i kärlekens och sexualitetens historia in i vårt "jämställda" 2000-tal.
På sin tjugoförsta födelsedag möter Hannah/Myrrha mannen som ska låsa slavkedjan kring hennes hals: "i den största förödmjukelsen ligger den största njutningen". Och: "Smutsen adlar mig".
Arthur tänder på kvinnor med muskler, smutsiga fotsulor och svettlukt. Hans hemliga jag, Observatören, uppsöker statarpigor, musselplockerskor, gruvarbeterskor, jordbruks- och fabriksslavar. Intervjuar, antecknar, låter fotografera.
Han skäms för sina böjelser, hon är skuldlös i sin lusta.
"Myrrha" påstods vara "hyllad innan den ens kommit ut" (DN-intervju) - marknadsföring som kan få en kritiker att dra öronen åt sig. Och baksidestexten är ute för att locka läsare med löfte om förbjudna fantasier.
Att återge alla turer i Hannahs och Arthurs sadomasochistiska förhållande till the bitter end har krävt sina modiga 470 sidor. Mycket smuts och mycken förnedring blir det. Men det är viktigt att konstatera att författaren inte förfaller till det spekulativa.
Däremot uppträder Kärnborg lite för mycket som allvetande berättare för att skildringen av de båda huvudpersonerna ska undgå att kännas tillrättalagd; det förutsägbara får ersätta dramaturgi. Här ryms ju så mycket mera, anas en frihet i kontrast till korsetter påtvingade av samhället och kvinnorollen!