Många som skriver om samtidslitteraturen tycks vilja utläsa trender av bara ett fåtal titlar. Möjligen skulle Lars Anderssons "Ljus från ingenstans" med underrubriken "Intill Storälven" vara ett tecken i tiden på en längtan tillbaks till bondesamhället.
Hederligt, jordnära och handfast men också, som tur är, med tentaklerna mot idé- och tankevärlden. För nybyggarna i hans kollektivistiska roman, som tar sin början på 1600-talet, är verkligen inte nöjda med att bara gå och bruka jorden. De filosoferar, vill bli präster, citerar Cartesius och blir en inverterad bild av den senare upplysningstraditionen.
Kvinnorna porträtteras - lite deprimerande - mest i sin egenskap av barnaföderskor, hustrur och förutsättningen för släktens fortlevnad. Ändå är det hos dem Andersson verkar hitta sitt största engagemang. Det språkliga lyftet. Det drabbande klimaxet.
I en roman som till stora delar bibliskt, närmast arkaiskt, radar upp släktleden, blixtrar det ibland till av förlösande språkligt schvung när något slags ljus bryter igenom i ett möte. Kanske är det ljuset från ingenstans.
Kartorna som är interfolierade ritar både upp ett släktträd och en bygd, Hedås, med älven kluckande och gäckande mittemellan skogarna. Ibland sticker nedtecknaren av detta epos ut huvudet med sitt berättarperspektiv när någonting samtida slängs in i berättelsen, en popsångerska eller annat.
"Ljus från ingenstans" ska tydligen vara början på en trilogi. I denna första del verkar Lars Andersson ha velat etablera alla människor, få allting på pränt, alla band och relationer, från vaggan till graven. Sedan kanske det också finns tid för fördjupning, att dröja lite längre vid varje öde.
I sina mest inspirerade stunder lyckas han i alla fall plocka ned dem från epikens breda anslag och nagla fast dem lite oroligt svävande någonstans mellan myllan och himlen.