Boel Westin:
Tove Jansson - ord, bild, liv
Albert Bonniers förlag
Nog hade Tove Jansson sina uppgörelser med "muminerna", som hon ibland kallade dem. Inte minst med den tecknade serien; "den stora lustdödaren" som visserligen gav henne ekonomisk trygghet, men som alltmer kom att sätta tvångströja på den konstnärliga friheten.
Under sju år, från debutstrippen i Evening News 1954 till dess att brodern Lars tar över som tecknare, skickar hon varje vecka sex dagsserier till London (de publiceras senare också i andra europeiska dagstidningar). Förutom att själva arbetet tar tid och kraft tillkommer även annat: förhandlingar, avtal, sociala plikter - hela batteriet av kommersiella krav.
"The moomin business" håller helt enkelt på att växa henne över huvudet, och i anteckningarna från slutet av 50-talet märks tydligt den ökande frustrationen, skriver Boel Westin i sin nyutkomna biografi "Tove Jansson - ord, bild, liv".
Berättandet, som dittills varit ett sätt att avreagera sig, "att skriva tillbaka en barndom och gömma undan en förtvivlan"(Westins ord), känns trångt.
Men naturligtvis tar det inte slut där. Många böcker om Mumindalen återstår, många priser, nya litterära vägar att slå in på, och berömmelsen bara växer. Gång på gång funderar hon över kombinationen lust och arbete: är den över huvud taget möjlig?
Hur ska hon få inspiration att måla? Att vara bildkonstnär är hennes yrkesmässiga uridentitet, arvet från konstnärsföräldrarna Signe Hammarsten och Viktor Jansson (Ham och Faffa), och bilder och färger är alltid närvarande. Lever sida vid sida med författandet.
Men det är svårt att måla sig fri från mumintrollen. "Jag är bara ödslig", antecknar hon i januari 1961, och "kommer aldrig mera att kunna skriva om de där lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper när de är lurade."
Fast det gjorde hon ju. I över sjuttio år, och produktiviteten var enorm. Mellan de första publicerade teckningarna 1928 och den sista boken, novellsamlingen "Meddelande" från 1998 finns stilleben, landskap, porträtt och skämtteckningar - under krigsåren fick hon epitetet "Finlands obestritt främste skämttecknare".
Illustrationer, abstrakt måleri, väggmålningar, altartavlor, scenografi, glasmålningar. Nio muminböcker; romaner och noveller. Pjäser, serier, visor, operalibretton - de konstnärliga uttrycken förnyas ständigt.
Tove Jansson var ett universalgeni, skriver den hänsynsfulla levnadstecknaren Boel Westin. En ytterligt medveten konstnär, som förutom sina offentliga alster lämnat efter sig en veritabel skattkista av arkivmaterial.
Brev och anteckningar som spänner över nära ett sekel, och som varit Westin behjälpliga i arbetet med att följa en "ensittares", en ensamhetstörstandes, originella livsresa från barndomens ateljéhem i Helsingfors till berömmelsens grälla rum.
Boken om Tove Jansson utvecklar sig till en berättelse om identitetssökande och höga ambitioner. Om starka förälskelser - ett par år innan hon möter sin stora kärlek Tuulikki Pietilä (Tooti) är hon för övrigt nära att gifta sig med politikern Atos Wirtanen - och ett stort behov av frihet och förvandling. Vare sig det gäller bildkonst, muminvärld eller nya litterära landskap
En skildring av en människa med tusen ansikten". Och av den svåra konsten att förena arbete med kärlek.
MARGARETA WIMAN