En läsare ringde och hade funderingar kring ordet triangulering. Han var väl bekant med ordet, som han kände igen från mätningar där man bestämmer olika punkters lägen, exempelvis inom lantmäteri.
Men nu dyker det upp i andra sammanhang. Det beskriver då en rörelse där ett politiskt parti närmar sig motståndarens ståndpunkt och gör den till sin egen, för att vinna väljare. Ofta handlar det om att erövra ett för det egna partiet traditionellt svagt område. Internationellt anses såväl Bill Clinton som Tony Blair ha gett sina respektive partier framgångar genom att anamma motståndarens politik.
I Sverige har Moderaterna under Fredrik Reinfeldt framgångsrikt omdanat sin politik med sikte på nya väljargrupper. När Moderaterna lanserar sig som det nya arbetarpartiet är tanken förstås att attrahera grupper där man tidigare varit svagare. När Socialdemokraterna gör en liknande manöver från sitt håll, exempelvis med sikte på företagare, leder det följaktligen till att partierna närmar sig varandra.
Ett problem kan vara att politikern riskerar att framstå som principlös, eller rent av som en idétjuv. (För ett exempel på hur det kan låta: läs debattinlägget från SD i dagens Corren.)
Ett annat dilemma är att väljaren kan få svårt att orientera sig i ett utslätat politiskt landskap där skiljelinjerna blir allt mindre tydliga.
Väljartaktiskt handlar det om att vinna den stora gruppen som befinner sig i ett politiskt mittfält. Det så kallade marginalväljarteoremet beskriver samma tendens.
Men för en stimulerande valrörelses skull får man snarare hoppas på tydlig positionering framför alltför ivrig triangulering.