Haruki Murakami:
Kafka på stranden
Översättning: Eiko och Yukiko Duke
Norstedts
Och han är åtminstone fysiskt rustad att ge sig av från fadershuset. Initialt ger han intryck av att vara en gestalt hos Yukio Mishima, Japans störste 1900-talsförfattare: samma kroppskontroll och muskelmedvetenhet, samma varsel om en samuraj in spe.
Men han är skapad av Mishimas arvtagare, den långt utanför hemlandets gränser beryktade Haruki Murakami. Med en rik och varierad produktion i bagaget har den 1949 födde Murakami även börjat figurera i nobelprisspekulationerna.
Föreliggande megaroman, "Kafka på stranden", är ändå bara den fjärde i svensk översättning, nu som tidigare signerad mor och dotter Duke. Min gode vän Murakami-kännaren har länge pläderat för flera andra av författarens verk, exempelvis den roman som om jag minns rätt på engelska kallas "The Wind-up Bird Chronicle".
Den återkommande Kråkan till trots är detta dock ingen krönika över en mekanisk fågel, snarare en egenartad legering mellan utvecklingsroman och saga, lika tryggt som ödesmättat lutad mot en av västerlandets slitstarkaste myter, den om Oidipus.
Till synes obehindrat blandar Murakami antika influenser med österländska eller populärmusikaliska och det leder, med reservation för viss långrandighet och pseudoandlighet, till en brygd med smak av såväl fantasteri som melankoli. Av uppfinning och överträdelse, men samtidigt av tradition och hemlös ensamhet. Psykedelisk realism, magiskt vemod?
Helt övertygad om ett obestridligt mästerskap blir jag förvisso inte av denna drygt 500-sidiga roman. Men på snart sagt varje sida ser jag hur suveränt Murakami behärskar det vittförgrenade stoffet - som psykolog, sociolog och ett slags prosakonstens trollkarl.
JAN KARLSSON