"En på kanslisvenska författad vredgad försvarsskrift för livet, skriven på tillvarons yttersta kant", skriver Jakob Carlander om Per Gunnar Evanders senaste roman.
"Resan hem till min skoningslösa avskildhet ville bli allt längre och svårare för varje gång." Per Gunnar Evander börjar sin roman med att citera sig själv från föregående bok: "Anmärkningar om saknaden" (2002). De orden berör också hans läsare.
Inför varje ny roman av Evander ställer jag mig frågan om han skall lyckas även denna gång. Sorgen efter den omkomna dottern, ensamheten och sjukdomen. Allt har med åren blivit en allt tyngre börda för såväl författaren som hans läsekrets. Kan han orka än en gång att balansera denna smärta och ensamhetens självupptagenhet med sin underfundiga humor och varma vänskap i vardagliga relationer?
I denna roman är bokens jag nära författarens eget. Den ensamme stockholmsförfattaren beger sig på inrådan till Kolmården för att söka ro till sitt skrivande i en avlägsen stuga. Men där väntar honom smärtsamma minnen från det förgångna och saknaden efter dottern. Efter ett kaotiskt olyckstillbud är han nära att drunkna. Den efterföljande sjukhusvistelsen blir ett stilla återvaknande till livet. Bokens jag dör inte drunkningsdöden. Han är därmed dömd att leva vidare. Den varma vänskapen till Eskil utgör en försonande gest i denna tillvaro.
Jodå! Per Gunnar Evander gör det på nytt: Driver läsaren ut i smärtsam myrmark och smeker sedan stilla med små varma berättelser fyllda av enkel humor. Och kanske också ett kliv vidare från tidigare romaner.
Någonstans anar man längtan efter fadern som en förmedlande länk.
Detta är en på kanslisvenska författad vredgad försvarsskrift för livet, skriven på tillvarons yttersta kant. En återkommande replik i Per Gunnar Evanders författarskap är: "Om du inte misstycker." Det är med denna påträngande försiktighet som han möter sin läsekrets. Det är så han blidkar oss att lyssna till en människas envisa levnad i det förflutna.
Per Gunnar Evander kan den stora konsten att göra det outhärdliga uthärdligt. Fan vet hur. Men så är det.
Om ni nu inte misstycker.
Ny bok
Per Gunnar Evander: I min ungdom speglade jag mig ofta
Albert Bonniers förlag