Svenska debuten "Sebbe" är redan så omskriven och hajpad att risken är att du redan tröttnat på den.
Det vore ett misstag. Missar du "Sebbe" missar du en av de starkaste svenska debuterna sedan "Fucking Åmål".
Sebbe, spelad av Sebastian Hiort af Ornäs, lever i ett miljonprogram med sin mamma (Eva Melander). I skolan är han mobbad, hemma briljerar han i tonåringens förmåga att tiga på femtio olika sätt och rycka på axlarna och gå därifrån på ytterligare tio.
Ändå har han och den unga mamman en märklig närhet, en "touching from a distance" som är så naturalistiskt briljant spelad att "Sebbe" ibland känns mer som ett mirakel än som en film. Babak Najafi spelar på den där tystnaden som om den vore en katedralorgel.
På flera sätt inordnar sig "Sebbe" i den svenska tysta vågen med filmer som "Flickan" och "Man tänker sitt". Men "Sebbe" skiljer ut sig genom en starkare story, ett tydligare linjärt berättande och framför allt genom sin realism. Jag kan se "Sebbe" som ämnet för nästa års Guldbaggegräl - men jag kan till skillnad från de andra filmerna också se "Sebbe" nämnas med samma respekt ännu vid Guldbaggegalan 2020.
"Miss Kicki", "Precious", "Fish tank" och nu "Sebbe". Vinterns trend på film är utan tvivel relationen mellan ensamma mammor och deras barn, gärna mot en arbetarklassbakgrund av flerfamiljshus med loftgångar. Livet som en serie övergrepp. Socialrealism. Det drar kanske inte lika mycket publik som 3D-fantasy, men det andas, det har en puls, ett hjärta. Hos "Sebbe" bultar det hjärtat starkare än någon annanstans. (TT Spektra)