Laleh i all ära: för mig är Mikael Wiehe höstens artist. Att få se honom tolka E-type är garanterat min största "Så mycket bättre"-upplevelse i år.
TV4 har fått en del skit från slentrianpopulister som tycker att det är skandal att den där gamla diktaturkramaren får ligga och dra rövkrok på bästa sändningstid, men jag jublar. Mikael Wiehe är en av våra finaste låtskrivare, en trevlig prick och hans politiska engagemang högaktar jag.
Jag gillar ju artister som vill nåt och som inser vilken plattform de har för att försöka förändra världen till det bättre, oavsett om det är moderat-Mange Schmidt som rappar "Om du är driftig så kom igen och driv nåt" eller om det är vänster-Wiehe som vill riva pyramider.
Förr i tiden var det bara Wiehe-typer som ville stå för sina åsikter: ultraröda proggare som tonsatte plakaten med varierande konstnärlig framgång. "Så ska det låta"-kollegan och vännen Tomas Ledin har till exempel alltid varit en mycket engagerad kille, som kompis med Nelson Mandela, motståndskämpe i Tibet och aktiv nazistmotståndare, men som låtskrivare har han valt att koncentrera sig på underbara leenden, sandaler av plast och blå känslor. Upp till honom så klart, men enligt mig slöseri med en så bred fanbas.
På senare år har alltfler artister vågat vifta med röstsedlarna och ta ställning, både åt höger, vänster och mittemellan, och det är en finfin utveckling som jag hoppas ska hålla i sig.
Men allra mest spännande är förstås att kolla på vad dåtidens bjässar sysslar med i dag, och där är det på många sätt uppochnervända världen. Wiehes Hoola Bandoola-kollega Göran Skytte gjorde till exempel en helomvändning för några år sedan, lämnade de gamla vänsteridealen och gav sin kropp och själ till Jesus och borgarna.
Att 2000-talets mest hårdföra politiska artist är Benny Andersson är det allra mest fantastiska och otippade i kråksången. På senare år har han agerat huvudsponsor till Feministiskt initiativ och denna höst har han synts längst fram på barrikaden bland dem som kämpar mot alliansstyrda Stockholms kommuns ambition att bygga om Slussen. Härom dagen deklarerade den gamle diskofarbrorn att han till och med kunde tänka sig att låta Abba återuppstå om han bara visste att det skulle få Slussen-planerna att gå i stå.
På 70-talet var han och diskokompisarna paria bland de medvetna proggarna, för deras ytligheter och blingbling. Men mest handlade det kanske om att ingen faktiskt frågade vad de tyckte. Björn Ulveus avslöjade tidigare i år att Abbas låtar i själva verket handlade om helt andra saker än dansande drottningar och 1800-talsslag. Lyssna på "The visitor" och ni inser att det är en klockren spark rätt in i gamla förtryckar-Sovjet. Bara lite lättare att dansa till än "Stoppa matchen".