Läsa (skönlitteratur, populärvetenskapliga böcker och artiklar, avhandlingar), reflektera, associera och skriva. Så ser vardagen ut för Merete Mazzarella i dag när hon är pensionär lika väl som när hon verkade som professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors.
Hon är välkänd som kolumnist i svenska tidningar och genom en rad egna, lättillgängliga böcker. Den alldeles färska heter "Det enda som egentligen händer oss" med underrubriken "Ett år i livet", och den fortsätter ungefär där "Resa med rabatt" (2010) slutade.
En ny kärlekDet är uppbrottens tid. Vid sextiofem säljer hon äntligen sitt barndomshem på Villagatan och flyttar till Fänrik Ståls gata ett par kilometer därifrån. Enda chansen att bli vuxen: "Att bo någonstans där mina föräldrar inte bott". (Utmärkande för finlandssvensk högborgerlighet?)
Ett annat skäl, förmodar jag, var att hon funnit en ny kärlek och med honom tar den nya våningen i besittning. Banden till maken i Uppsala är dock fortfarande starka, hon är ofta där och sin skilsmässoansökan lämnar hon inte in förrän på bokens sista sidor.
Även om hon från början öppet berättat om sina känslor för den nye mannen, växlar överväldigande lycka medskuldkänslor - hon har gjort både rätt och fel.
Flyhänt och flytänktÄndå är detta egentligen inte en mer personlig/privat bok än någon av Mazzarellas tidigare. Hon tar skydd bakom det generella, det vill säga allt hon läser om äktenskap, skilsmässa, lyckoforskning.
Intressantare tycker åtminstone jag det är när hon till exempel förundras över arbetslivets paradoxer eller reflekterar över minnets etik och hur nuets perspektiv ofta förvränger det förflutna.
Mazzarellas lättsamma stil med en mängd inflätade anekdoter och citat, är kåseriskt underhållande. Stort och smått i salig blandning, utan kapitelindelning eller rubriker (och med nyckfull, alltför sparsam kommatering). Flyhänt - och alltför flytänkt, alldeles för många russin till klokheter. Läsaren får varken tid eller lust att stanna upp.
Gun Zanton-Ericsson