Annette Kullenberg:
Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet - en biografi om Marianne Höök
Bokförlaget Atlas
Inte undra på att hon blev en myt: intelligent välvässad, vacker och elegant, begick självmord. Men i dag, är journalisten Marianne Höök ett namn ens bland sentida kolleger? Ändå var hon precis som sin samtida Bang något så 2000-talsfähigt som ett varumärke.
Hon föddes 1918 i Västerås och tog sitt liv vid 51 års ålder 1970 - i april, samma månad som hennes mor hängt sig på ett hotell i Kil 1919 när Marianne bara var fem månader gammal.
Flicknamnet var Colonius; första gången var hon gift med löjtnant Håkan Höök Nilsson, andra gången med filmregissören Torgny Wickman, tredje gången med ambassadör Dick Hichens Bergström.
Hon slog igenom som journalist på 50-talet och medarbetade bland annat i Vecko-Journalen, Svenska Dagbladet och Aftonbladet.
Om Marianne Höök var en så briljant stilist som eftermälet säger kan intresserade själva ta reda på genom den antologi texter som ska komma i november. Men först ut är Annette Kullenberg med biografin "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet".
Jag har inte varit i närheten av kretsar där skvaller om Marianne Höök florerade, kan heller inte påstå att hon som journalist varit något slags förebild. Så jag läser den här boken som vilken biografi som helst.
Kullenberg var kompis med Marianne Höök några år på 60-talet men insåg efter hennes död att hon inte visste mycket om henne. Det är också Marianne Höök som kameleont och gåta hon vill visa fram mot bakgrund av omfattande research, om hennes släkt och hemlighållna uppväxt, samt intervjuer med närstående och vänner. Kullenberg har även fått tillgång till privata brev och dagböcker.
Bilden av en komplicerad och i grunden mycket ensam människa är knappast förvånande. All kraft gick åt till inre konflikter, "Det blir inget över till livet", skrev Marianne Höök redan 1946. De två barnen kände sig övergivna, mest sårigt var det mellan mor och dotter men sonen var den grymmast utlämnade.
Man behöver inte vänta sig en hagiografi för att bli besviken på Kullenbergs bok. Åtminstone blir jag det. Jag tycker att den är obehagligt förstucken. Ganska rörig därtill - klokt att börja läsa den kronologi som finns i slutet - och till en del hafsig och oredigerat återgivet efter bandspelare.
Stor affär görs av att Marianne Höök kryddade sina texter med knyckta citat, ställde upp på tvivelaktiga reklamuppdrag och gjorde personporträtt utan kritiska frågor.
Man får veta mycket om hennes sexuella förbindelser, bland annat en "bortstädad" med Olof Palme.
Intervjuerna är för mig den värsta stötestenen. Betecknande är kanske att Sun Axelsson, som var en nära vän till Marianne Höök, antagligen inte ville komma till tals.
Kullenbergs respekt för intervjupersonerna kan graderas efter sättet att återge samtalen. En del, till exempel Sigrid Kahle (diplomathustru i Iran samtidigt med Marianne Höök), blir refererade eller citeras utan att bli avbrutna av intervjuaren. I andra fall uppträder Annette Kullenberg som något slags terapeut eller försöker lirka fram hemligheter.
Här saknas inte ens misstanken om en märklig incestuös relation mellan Marianne och morfadern, frireligiös kommunalpamp i Sunne, där den moderlösa flickan fick bo sina första år.
Kullenberg är en journalist och författare som gärna vill kallas kontroversiell, men en biografi ska inte vara skriven så att man retar sig mer på dess författare än intresserar sig för den biograferade.
Jag får intrycket att avsikten är att bekräfta Kullenbergs eget psykologiserande. Till slut får hon det rentav att framstå som om främsta skälet till Marianne Hööks självmord var skräcken för att åldras och förlora dragningskraften på män.
Hagiografi = helgonbiografi