Mexico Multitude
Konst från Mexico City
Passagen, Linköping
Utställningen pågår till 26 november
Utställningen "Mexico Multitude" visar ung samtidskonst i en politiskt orolig tid men är mer inriktad på konstens existensiella frågor än dagens politiska situation. Trots detta känns det påtagligt hur det mexikanska kulturarvet påverkat flera av de elva medverkande konstnärerna.
Karima Muyaes arbetar med färgstarka målningar men också med grafik. Hennes målningar närmar sig den traditionella mexikanska folkkonsten genom sin täthet och mosaikrika textur. Hon menar att hennes former är artefakter, sålunda en del av den universella symbolik, som finns i alla kulturer. Men i hennes verk finns en mörk glödande ton, som framväller full av gåtfullhet och mystik. Hennes konst anknyter till den stora mexikanska modernismen med Diego Rivera och Frida Kahlo som frontfigurer. Det är lättförklarligt, eftersom hon växte upp i ett hem med nära anknytning till dem.
Mer mitt i den dramatiska mexikanska vardagen arbetar Jesús León, som har ett stort fotografiskt verk i entrén. Det är sammansatt av fotografier med skildringar från en utsatt miljö i Mexico Citys nattliv med transvestiter, hemlösa och närheten till döden. Som svensk tänker man på Christer Strömholms berömda bilder från Paris på 1960-70-talen, men här hänger blomdoften, stanken av blod och den tropiska värmen som en slöja över hela verket. Det är närgånget och angeläget och mitt i nuet.
Att den klassiska modernismen satt sina spår i mexikansk konst ser man hos Edgar Orlaineta, som med en skulptur i en ny neo-plasticism närmat sig Gerrit Rietveld och Piet Mondrian med sin kritvita vagn med trädgårdsmotiv. Han sätter arkitekturminimalism i kontrast till en levande och ständigt växande trädgård, men i samförstånd med skulpturen i princip bara med en trädgårdsbok. Inom samma genre och synnerligen visuellt arbetar Ana Roldán, som konstfullt vikt fem sydamerikanska flaggor till abstrakta mönster och där alla nationella symboler försvunnit.
Men också mer konceptuella verk finns på utställningen. Ricardo Alzati har studerat detaljer i ett antal fotografier från Mexico City från tidigt 1900-tal och funnit redan på plåten bortsuddade figurer. Han för en diskussion om bildens föränderlighet och betydelseupplösning. Raúl Ortega Ayala har i en videoinstallation skildrat en ensam ätande man i kontrast till en skränande och våldsamt upphetsad folkskara på en tomatkarneval i Spanien. Kontrasterna är verkningsfulla och dokumenterar ytterligheter i människans beteende.
Närmast den kaotiska vardagen i Mexiko står kanske Claudia Pérez Pavón, som visar märkliga målningar på aluminium med oförklarliga olyckor i en abnorm drömfylld miljö. Det är bilder som handlar om nästa dags ovissa händelser.
Det är ett välkommet initiativ att visa vad som händer i andra delar av världen, så att vi får både utblickar och jämförelser i mötet med bildkonsten. Det är inte någon sensationell utställning, eftersom konstnärerna arbetar i ett välkänt globalt bildspråk, som inte mer än marginellt skiljer Mexico City från Linköping. Många av konstnärerna har också fått sin utbildning i Europa och det är upplysande nog.