Mia Ajvides till synes vardagsrealistiska debut- roman har en finess. Hon har uppfunnit en parallell verklighet som i allt utom på en punkt är precis så som vi känner den. Såklart är det kring denna avvikelse som boken kretsar.
Kanske kan man kalla det ett tillstånd eller rent av en sjukdom. Hur det än är med den saken så glöms bokens huvudperson bort. Först sker förändringen gradvis och Jack förstår inte alls varför människor i hans omgivning behandlar honom så märkligt. Men när dagen kommer då han varken finns kvar i sin mammas eller frus medvetande kollapsar hela hans värld.
Eget samhälleLäsaren får sedan följa med när Jack en liten bit i taget upptäcker vad hans nya tillvaro som bortglömd innebär. Snart ska det också visa sig att han inte är ensam. Slumpen för honom till ett kollektiv av bortglömda, ett samhälle med egna hierarkier och regler.
Effektivt språkMia Ajvide har inte glömt en endaste detalj och hon får en komplex historia att kännas självklar. Språket är okonstlat och effektivt, men drar heller inte någon uppmärksamhet till sig. Det gör nu inget eftersom historien är skickligt berättad, med ett driv som aldrig släpper taget om läsaren. Mycket beroende på att det mellan raderna lurar ett ständigt hot. Historien kan närmast jämföras med Bruce Willis-thrillern "Sjätte sinnet". Och faktiskt är det inte heller svårt att föreställa sig "Mannen som föll i glömska" på vita duken.
UnderhållandePå ett djupare plan har Mia Ajvide skrivit en bok om vad som definierar oss som människor. Om hur viktigt interagerande och kommunikation är för våra liv, och hur betydelselöst allt blir om den möjligheten tas ifrån oss.
Just den dimensionen lyckas inte gripa tag i mig. Snarare är det bokens stora underhållningsvärde som gör att jag ivrigt läser vidare trots att jag läst i timmar och klockan sedan länge passerat midnatt.