Varje år inväntar jag förväntansfullt tornseglarnas ankomst till Gotlands sydspets där mina föräldrar haft hus i hela mitt liv. Förr valde tornseglarna boplats under vårt flistak. På 2000-talet har tornseglarna minska så mycket att jag får nöja mig med att njuta av de makalösa liebladens susande kring grannhuset.
Jag är långt ifrån ensam om att sörja fåglarnas minskning. Brittiske miljöjournalisten Michael McCarthy var så oroad att han ägnade en hel vår och sommar åt att förstå varför göken, (syd)näktergalen, ladusvalan och många andra fågelarter minskat så drastiskt. Han ville teckna ett porträtt av fåglarna men också av fåglarnas ihärdiga försvarare och bästa vänner: jo, människor..Därtill försöka förstå vår mångtusenåriga förtrollning av dessa vårens budbärare.
Resultatet blev "Farväl till göken", en ovanligt lyckad bladning av personligt reportage, fågel- och kulturhistoria och lågmäld miljökritik.
Michael McCarthy reser till Gibraltar för att invänta flyttfåglarnas ankomst, reser runt i England och Wales. Han träffar många fågelfans och ger sig ut på nattliga exkursioner för att lyssna på den mytiska, alltmer sällsynta (syd)näktergalen. Och konstaterar att ett "Europa utan vårens budbärare är nästan lika otänkbar som ett Europa utan sina katedraler".
Mycket, det mesta, tyder på att många arter minskat just drastiskt de senaste decennierna, också i Sverige. Frågan är varför. Miljögifter, industrialiserat jordbruk, trädslakt och torka i Afrika, allmän klimatförändring?
Vi vet faktiskt inte. Så visste vi för halvsekel sedan inte ens att 5 miljarder (!) fåglar flyttar norrut från Afrika varje år.
Farväl till göken är en mycket fin, stillsamt gripande bok för alla som fortfarande ser att gräsänder är fantastiskt vackra. Som alltid fascineras över att tornseglarna varje vår flyger tusentals mil från södra Afrika för att ännu en gång återvända till Gotlands sydspets. Låt vara till grannhuset.