Michail Gorbatjov föddes och växte upp i en fattig bondfamilj i en avkrok av Stalins Sovjetunionen. Han jobbade jämsides med sin pappa som traktorförare innan han fick chansen att studera vid Moskvauniversitetet.
Där avlade han så småningom en juristexamen och träffade sitt livs kärlek Raisa. Han var aktiv i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol. Efter examen sökte han sig tillbaka till sin hemprovins där han erbjöds ett jobb hos åklagarmyndigheten i Stravropol. Det trivdes han inte med och hoppade därför på chansen att i stället arbeta för Komsomol i distriktet.
Det blev början till den karriär som i slutändan ledde till en total upplösning både av Sovjetunionen och av hela det kommunistiska systemet. Men det var ingen blixtkarriär och i början levde han och Raisa på svältgränsen i ett rum med bara ett par stolar, en säng och några lådor som bord och bokhylla.
Det här är inte den första memoarbok som Gorbatjov lämnat från sig, men den är nog mera personlig än de tidigare och den är lyckad på det sättet att man efter läsningen känner stor personlig sympati för författaren, inte bara beundran för att han vågade demontera hela det samhällssystem som rått i hans hemland ända sedan revolutionen 1917.
Hur kunde det då komma sig att han trots att han tydligen ända från början ställde sig kritisk till systemet ändå valde att arbeta inom det? Svaret är rimligtvis att det var den enda väg som fanns för den som på något sätt ville påverka samhällsutvecklingen. Michail Gorbatjov kom också ut i arbetslivet vid Stalins död och när Chrusjtjov verkade vara på gång att grundligt reformera systemet. Men Chrusjtjov avsattes och Brezjnev trädde till med den främsta ambitionen att ingenting förändra i det arv Stalin lämnade efter sig.
I detta system kunde inte de enklaste beslut fattas på lokal nivå utan allt måste hänskjutas till Moskva och ytterst till kommunistpartiets generalsekreterare. Resultatet blev förstelning och ett intrigspel så avancerat att det trotsar allt förstånd.
Kärleken till RaisaNär Gorbatjov så småningom hamnar som sekreterare i centralkommittén tilldelas han också en stuga bredvid KGB-chefen Andropov. Han kommer då på idén att bjuda hem denne på middag. Men Andropov avböjer och förklarar att om han skulle komma så skulle det sätta fart på en sky av rykten om ett avancerat maktspel. Det blev inga middagsbjudningar hos Gorbatjovs efter det.
Mest personlig är Gorbatjov i de delar av memoarboken som tilldrar sig under åren innan han nådde maktens topp. Hans skildring av kärleken till Raisa och smärtan under hennes sjukdom och död bär också i allt äkthetens prägel. Beskrivningen av åren vid makten och intrigspelet som så småningom berövar honom den och därmed också innebär upplösningen av Sovjetunionen är helt naturligt framförallt en försvarsskrift och därmed mindre fri. Gorbatjov ville reformera för att bevara Sovjetunionen och kommunistpartiet. Det misslyckades han med.
Av särskilt intresse är emellertid att han redan vid sitt makttillträde 1985 reste runt i Östeuropa och förklarade för kommunistledarna där, att i fortsättningen bar de ensamma ansvaret för utvecklingen i sina länder. Inga mer ryska militära ingripanden alltså. Gorbatjov konstaterar själv att de nog inte förstod det revolutionära i den ståndpunkten utan trodde att det mest rörde sig om tomma ord. Men därmed blev upplösningen av kommunistväldet i Östeuropa oundvikligt.
Staffan Skott svarar för den kompetenta översättningen. Men han kan inte dölja att boken är dikterad i stället för skriven. Det märks alltsomoftast.