Den provokative författaren och den mediale provokatören Michel Houellebecq har ofta blandats samman, gärna på hans eget initiativ, sedan skandalsuccén med romanen "Elementarpartiklarna" 1998. I sin nya roman "Kartan och landskapet" driver han förväxlingen till sin spets när bokens huvudperson, konstnären Jed Martin, faktiskt träffar och lär känna författaren Michel Houellebecq.
Eller om det är den mediale karikatyren. I romanen sitter en ensam Houellebecq på Irland, försupen och skitig, patetisk och uppgiven. Så småningom blir han dessutom hårresande brutalt mördad.
Satir? Gissa om, även om det givetvis sker på Michel Houellebecqs omisskännliga, suveränt lakoniska pokerprosa som peppras med ironier. Houellebecqs liv och död är för övrigt knappt en bisak, vilket onekligen är en ironi.
"Kartan och landskapet" handlar i stället om den snarare folkskygge än misantropiske konstnären Jed Martin som oväntat slår igenom med en serie fotografier av Guide Michelin-kartor, och senare, ännu mer oväntat, blir mångmiljonär genom en serie porträttmålningar som han arbetat fram under tio år.
Delvis är boken givetvis en satir över konstvärlden, men Houellebecq är och förblir framför allt en samhällskritiker med dystopiska visioner.
Så utspelar sig romanen i en nära framtid och avslutas i ett Frankrike långt in på 2000-talet när den forna stormakten förvandlats till ett menlöst, pittoreskt turistparadis för rika japaner.
Det är en roman som vill mycket och spretar åt många håll - mordgåtan Houellebecq måste också lösas - men som ändå är märkvärdigt sammanhållen tack vara den strama, precisa, synnerligen njutbara prosan. Boken är underhållande, faktiskt en ren sidvändare, och mer återhållet provokativ än hans tidigare romaner.
Houellebecqs stil har aldrig varit mer briljant.
Jag har inga problem att förstå varför ´"Kartan och landskapet" tilldelades fjolårets Goncourtpris.