Långt ifrån alla målerikonstnärer kan luta sig mot en koloristisk begåvning. Jag tycker dock att det finns skäl att hävda att Mika Liffner besitter en sådan. Jag har sett många av hennes verk, vid ett antal tillfällen, och har alltid fäst mig vid hennes färghantering. Den här gången blir jag ändå smått överraskad av utförandet av de koloristiska idéerna, men kanske ännu mer av steget från en mer eller mindre konstaterande innebörd, till en inriktning mot ett berättande. Glädje och positivism har också ett helt annat genomslag i de här nya bilderna.
Under flera år har det varit av uppenbar vikt för Liffner att använda färger som välkomnar varandra och trivs ihop. Harmonin mellan färgerna är nu så långt driven att den torde tangera det utförbaras gräns. Underliggande färglager tillåts att på olika sätt tränga fram genom ytan. Även de inordnar sig i den enhet som har sin grund i ambitioner om överensstämmelser i helhetsbilden.
Jag har upplevt liknande lägen hos andra kolorister. Men ibland har det så gott som enbart handlat om att prioritera färgharmoni. I Mika Liffners bilder är emellertid en rad andra företeelser ingjutna.
Beslutsamhet i penselföringen skänker ett drag av ärlighet åt kompositionerna. Till det bidrar också en orädd inställning till formspråket. Många bilder är avgjort vackra, dock utan att dra mot det förbjudet sötaktiga hållet. Kraften hos den lilla späda konstnären dominerar.