Den börjar med en begravning och slutar med en födelse, Mikael Fants av berättarglädje flödande andra roman, "Vattnet i mars". Det är i början av 2005 och den som just dött är Inga Aronsson, maka till Edvin, mor till systrarna Eva, Agneta och Maja, dessutom benämnd familjens matriark.
Utifrån denna startpunkt med den stora familjen samlad till begravning i Nedansjö, Medelpad, börjar Fant så med att låta en efter en ur familjekretsen få ordet och berätta om sitt liv. Först är den nyblivne änklingen Edvin, f d skogshuggare och lärare. Han har tagit sin hustrus död så hårt att han inte förmår fatta den; han traskar omkring i äldreboendets korridorer med Ingas rullstol framför sig, utan att se att den är tom. Här har Fant gjort en övertygande, vemodig och ändå humoristisk inifrånskildring av omvälvande sorg och begynnande demens.
Så är det döttrarna. Undersköterskan Agneta, som just vunnit en stor poesitävling med dikten "Vattnet i mars"; bara det att dikten egentligen inte är hennes, utan Ingas. Det är Maja, den vackra lillasystern som gifte sig med en hockeyspelare och väntade sig ett lyxigt liv i Kanada, fast riktigt så blev det inte. Eva, som är äldst och bor i Göteborg med sin partner Sónia och sonen Fredrik, född av Sónia, undervisar i genusvetenskap. Eva är analytisk och intellektuell, men överfalls ändå i elfte timmen av sina hormoner och vill, även hon, bli gravid.
Flera gestalter träder också fram, var och en med sin del av verkligheten, som ofta innehåller något överraskande och omskakande. Det är alltså i olika delar och skeden av sina liv som gestalterna berättar om, inte samma händelse som belyses ur olika perspektiv.
På ett anspråkslöst sätt och med ett familjärt tonfall – det känns lite som om de olika personerna går omkring och tänker högt – är Fant en utomordentlig, djuplodande människoskildrare. Hans ringlande band av personporträtt skapar en bild av en familj och med den en bild av Sverige; hur vanlig, eller ovanlig, får här vara osagt. Men inte bara ytan, den vi själva kan se omkring oss. Han visar oss insidan, det förslagna, det trasiga, det sjaskiga och det ensamma. Men också spirande kärlek, mod och längtan.
En undran, bara. Vart tog den som – som jag uppfattade det – skulle vara navet i hela romanen, Inga själv, vägen? Hennes enda röst i boken består av ett relativt kort brev, samt själva dikten, "Vattnet i mars". Jag hade nog förväntat mig att hon skulle ha satt djupare avtryck och speglats klarare i sina familjemedlemmars livsberättelser.
Som helhet ändå en väl läsvärd roman, med både underhållningsvärde och djup.