"The Spirit" är ett filmiskt möte mellan två serietidningsgiganter. Tyvärr är det ett misslyckat möte. Det är Frank Miller som bytt medium och gett sig i kast med att filmatisera legenden Will Eisners inflytelserika serie "The Spirit". Frank Miller som själv är en bjässe i serievärlden har väl lockats in i filmbranschen efter det att hans tecknade verk "Sin City" och "300" blivit film. Personligen håller jag "Sin City" som en av de absolut bästa seriefilmatiseringarna någonsin och regissören Robert Rodriguez tyckte då att han inspirerats så mycket av förlagans tecknade värld att han faktiskt delade regissörstiteln med Frank Miller. Det var ändå aldrig något snack om att filmen var Rodriguez skapelse. Det är extra tydligt efter att ha sett "The Spirit". Miller må vara en genialisk serietecknare men har fortfarande en hel del att lära när det gäller att göra film.
Serieförlagan till "The Spirit" blandade rejält mellan genrerna och byggde på såväl kärlekshistorier, humor, skräck och, framför allt, noir-deckare.
Frank Miller verkar vilja hylla serien genom att blanda lika vilt men i övrigt förhålla sig ganska löst till förlagan. Både filmens "look" och skådespelarnas spelstil är hårt manierad. Det funkar i fem minuter.
Framför allt är det huvudkaraktärens berättarröst som irriterar. Den är inte alls på samma nivå som motsvarigheten i "Sin City" utan full av styltighet och tråkiga plattityder. Tjejerna i filmen vandrar omkring som stela skyltdockor och Miller lyckas inte ens förmedla att Scarlett Johanssons karaktär Silken Floss faktiskt är en briljant (om än moraliskt tvivelaktig) vetenskapskvinna.
"The Spirit" blir till en ren stilstudie som frustrerat står och stampar på en och samma fläck. Det är en film helt utan momentum och ett rejält sömnpiller för alla utan något speciellt intresse för just seriefilmatiseringar.
Per Ericsson