Böcker börjar ofta bättre än de slutar, var lite tillspetsat min tanke i förra veckans spalt. Möjligen är jämförelsen något orättvis; en början är inte tyngd av något, den behöver inte blicka tillbaka och erbjuder en mycket större frihet.
Ytterligare läsare har hört av sig med sina favoritexempel på förstameningar. Klassikerna lever än. Tolstojs inledning till "Anna Karenina" hör till de mer kända: "Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."
Jag verkar inte ensam om att oftare fastna för förstameningar än för böckers slut. Men några läsare bidrar med minnesvärda och tänkvärda avslutningar.
En stor klassiker i sammanhanget är slutorden i Voltaires 1700-talsroman "Candide": "Bra sagt, svarade Candide, men vi måste odla vår trädgård."
I denna idéroman skriven av upplysningsfilosofen Voltaire blir tolkningen av meningen central för hur hans budskap ska förstås. Vanligtvis uppfattas slutorden som en uppmaning till arbete och flit, i motsats till filosofiskt svärmeri. Det är ett intressant slut eftersom det i så hög grad pekar framåt, och snarare öppnar än stänger boken.
Av mer modernt snitt nämner Claes Thulin Jonas Jonassons "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" där slutmeningen är densamma som förstameningen. Effektfullt, anser Thulin.
Jag har tidigare nämnt inledningen till Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande". En bok som förstås också slutar stilenligt: "Inget mer fanns att förstå."
Aleksandr Solzjenitsyn och James Joyce har skrivit gripande och vackra slut som läsare minns och delar med sig tankar om. Jag tackar så mycket för det utan att för tillfället fördjupa mig vidare.
Också en språkspalt måste ha ett slut.