Righteous kill. Betyg: C
Slapphänthet. Det är ordet som mer än något annat beskriver känslan efter att ha sett "Righteous kill". Filmen är ett närmast hopplöst försök att stuva om en ordinär polisthriller till något överraskande. Om de ändå hade valt att göra allting på klassiskt manér. Då hade filmen åtminstone kunnat fungera som popcornrulle.
Det är svårt att förstå hur en klassiskt skolad Hollywood-regissör som Jon Avnet kan misslyckas på det här sättet. Studioregissörerna brukar kanske inte vara så nyskapande men åtminstone duktiga hantverkare. Manusförfattaren har också bevisat sig tidigare. Det var han som skrev den lyckade gisslanfilmen "Inside man". "Righteous kill" är mest rörig.
Filmskaparnas enda bedrift är att de har lyckats föra ihop skådespelarlegenderna Al Pacino och Robert De Niro i samma film. Utan dem hade den här filmen antagligen aldrig gått upp på bio. Tyvärr känns inte ens deras spel särskilt inspirerande utan, som sagt, slapphänt.
Al Pacino får visserligen briljera med några riktigt roliga kommentarer men utan att det på något sätt överskuggar filmens alla brister.
"Bob" och "Al" spelar två gamla poliskollegor som har börjat tröttna på att allt fler fall tycks fastna i det juridiska systemet. När de ställs inför ett seriemördarfall får denna frustration oanade konsekvenser.
"Righteous kill" satsar stort på en överraskande grande finale. Det finns två problem med den typen av filmer. För det första, det gäller att åskådaren inte anar slutet. För det andra, även om överraskningsmomentet fungerar får det inte vara så pass omtumlande att berättelsens övriga historia känns onödig. "Righteous kill" misslyckas i stort sett med båda sakerna.
Per Ericsson