Misterioso
Regi: Harald Hamrell. I rollerna: Irene Lindh, Shanti Roney, Claes Ljungmark, Magnus Samuelsson.
Första avsnittet sändes i SVT1 i går kväll, andra sänds 3/1.
En tafflig småskurk får en dartpil i ögat när han försöker råna ett litet lokalt bankkontor.
En välbärgad finansman blir skjuten hemma i sin egen mjuka säng.
Paul Hjelm (Shanti Roney) ger sig oombedd in i ett gisslandrama som slutar med att han skjuter förövaren, oklart varför. Kanske bara för att han har tråkigt i sitt äktenskap.
Filmatiseringen av Arne Dahls "Misterioso" börjar våldsamt och dramatiskt i ett högt tempo.
Tio böcker
"Det här blir nog bra", tänker jag, om de nu bara kan få till samspelet mellan karaktärerna i A-gruppen också. Det är gruppdynamiken som är det bästa med Arne Dahls böcker, tio till antalet, varav jag läst hälften.
I denna första av minst fem filmatiseringar är det 1990-tal och finanskris. Efter att ha avlossat sitt tjänstevapen blir Paul Hjelm suspenderad men lika fort upplockad till att ingå i den nybildade A-gruppen.
Här kommer en stor förändring; Jan-Olov Hultin har blivit Jenny Hultin och hela bakgrunden med att det ska vara Hjelms gamle mentor är borta.
Blommar inte ut
De andra är sig däremot lika: mångkunnige Arto Söderstedt med sin barnaskara av lintottar som han forslar hit och dit, tidigare Mr Sweden Gunnar Nyberg som vunnit kampen mot steroiderna och vars största glädje nu för tiden är att sjunga i kyrkokören, den komplexfyllde före detta jazzbasisten Jorge Chavez från Rågsved, den mystiska Kerstin Holm som aldrig berättar någonting om sig själv, och så den bittre enstöringen Viggo Norlander i sin ständiga beiga rock. Ett fint poliskollektiv, precis som det ska vara.
Men jag tycker inte att karaktärerna får blomma ut. Det dröjer länge, nästan en timme, innan det bränner till i en scen mellan Hultin (Irene Lindh) och Norlander (Claes Ljungmark, mycket bra), och man förstår att det finns djup och smärta under fasaderna.
Blir bara trött
Delvis är det filmningens och själva bildspråkets fel. Mängder av bakhuvuden, ryggar, händer och näsor som talar med varandra. Ständigt udda vinklar och kameraåkningar från person till person. Varför? Försöker "Misterioso" efterlikna gamla fina 90-talsserien "Uppdrag mord", eller kanske Ruben Östlunds "De ofrivilliga"?
Det fungerade där, men det fungerar inte här. Jag kommer aldrig nära människorna, jag får ingen känsla för dem, jag blir bara trött.
Hur sköter sig Kisasonen Magnus Samuelsson då, kanske du undrar. Jodå, han får nog godkänt. Mustaschen förlåter det mesta. Men bäst är städaren i polishuset! Honom vill jag se mer av.