I "Tisdagarna med Morrie" (2000) skildrade sportjournalisten Mitch Albom hur han fick en ny relation till sin gamle lärare Morrie, och samtalen dem emellan medan Morrie var döende i muskelsjukdomen ALS. Boken blev en världssuccé. Albom har även gett ut "Fem personer du möter i himlen" (2004), och "Ge mig en dag till" (2007).
Nu är Albom tillbaka med ännu en självbiografisk bok med klassiskt upplägg; lärjunge ställer frågor och mästare ger svar.
Här är det den åldrade rabbinen Albert, tidigare Mitchs lärare, som ber honom att hålla minnestalet över Albert när han har dött. Det blir inledningen till en lång vänskap och ett tillfälle för Mitch att börja söka i sitt eget liv efter barnatron som försvann.
Rabbinen Reb, som han kallas, sammanfattar världens religioner med människans längtan att tro på något större än sig själv. Säkert helt rätt. Och det är lätt att tycka om den här ständigt godmodige, sjungande gamle mannen och instämma i hans förkunnelse om ekumenik, tolerans och kärlek till nästan.
Liksom "Tisdagarna med Morrie" handlar boken om vad som verkligen är viktigt i livet. Det är gott och väl. Det behöver vi påminnas om.
Men för mig blir ändå de svar på trosfrågor som ges ganska stereotypa och grunda, inte sällan framförda med tydliga toner av väckelsepredikan. Det som för många är trons stora stötesten, teodicéproblemet, glider Reb till exempel ganska behändigt undan genom att konstatera att visst är det svårt, men Gud vet nog ändå bäst till sist. Lite lättköpt, tycker jag nog.
ANNA RUDBERG-W