Andrej Kurkovs satir över läget i det postsovjetiska Ukraina bör nog mer än av skumma etnografiska skäl läsas för dess stora räckvidds skull. "Pingvin försvunnen" träffar mitt i prick - och korruptionens ringar sprids koncentriskt.
Allmänt tragikomisk och förmodligen bara alltför tydlig är den bild av homo politicus som dröjer sig kvar.
Denna andra del i diptyken - "Döden och pingvinen" kom på svenska förra året - skrevs och gavs ut strax före den orangea revolutionen. Det politiska dödläget gestaltas här i fiktionens överlägsna form. Ett seende hävdas, inte ett avlägset skeende. Blicken är svartvässat skarp och mot alla odds även öm.
Själva pingvinen är ett trick: ett fabeldjur av valfri innebörd. Den till synes oskyldige Viktor, Misjas husse, är bokens egentliga hjälte. Provocerande följsam och förnöjsam har han sin kanske närmsta litterära släkting i den tappre soldaten Svejk.
Romantekniskt är det mästerligt genomfört. Och när Viktor iförd ögonbindel leds ur en buss i krigets Tjetjenien tar ett omistligt avsnitt vid. I jakt på sin älskade pingvin tar Viktor tjänst i ett hemmabyggt krematorium där man mot betalning skyfflar in kroppar, ryska som tjetjenska, döda som levande, i ett avlett oljeledningsrör där de sedan i strikt affärsmässig ordning bränns mot betalning för att slutligen befrias från sina sista kvarvarande tillgångar i form av nedsmälta klumpar av guld som den naturligaste sak i världen.
Det är sent i det fornryska riket, så ock på jorden, och ingenstans ges några pekpinnar. Bara små avbrutna bitar att elda med.