Mitt livs Saga

Bio Saga i Mjölby föds i mitten av vår syskonskara. I tiden och rummet. 1942. Ändå finns det absolut ingenting i min barndom och uppväxtmiljö som tydde på att jag skulle ägna mitt liv åt filmen. Ingenstans fanns rörliga bilder i barndomshemmet. Inte ens en bergmansk Laterna magica eller andra skuggspel.

Vi levde av Ordet helt enkelt. En gång i månaden kom en boklår från Stiftsbiblioteket som vi kastade oss över. Till vardags tävlade jag med bror min om att läsa alla böckerna i Västra Hargs Sockenbibliotek. Vi började längst upp till vänster i första hyllan. Sen stegvis neråt under skolåren tills vi kom till nedersta hyllan i sista raden till höger.

En lycklig slump gör att jag kan datera mitt möte med Filmen: 1947. Jag var hela 10 år. Det skedde inte i bygden utan i Stockholm. Jag sattes på mjölktåget vid Sya station. På Kungsholmen bodde min morbror Göran Westman, fotograf hos Uggla. För första gången gick jag på bio om aftonen och fick filmjölk på flaska till frukost. Smakade himmelskt jämfört med vår lantliga filbunke. För att inte tala om filmupplevelsen!

Jag vet precis vad vi såg. SF-Journalen först. Sen "Fyrtornet och Släpvagnen". Huvudfilmen var "Harald Handfaste" med både George Fant och George Rydeberg i sina bästa år. Typisk annandagspremiär. Marknadsfördes som "en svensk Robin Hood". Uppslaget kom från en tecknad serie i Vecko-Revyn. Regissören var den "vänsterinriktade" Hampe Faustman som nu grep chansen att göra en story om hur upprorsmannen förenar sig med folket och knäcker kungens fogde.

Landskapet kunde ha hämtats från Åsbo eller Godegård, liksom de med hötjugor och yxor beväpnade bönderna. George & George skumpar omkring på varsin nordsvensk och filmen är en gedigen kalkon. Men hur skulle en storögd skolgosse kunna veta något om cinefili? Det går an att kolla, filmen återuppstod mirakulöst nog på DVD 2004. Det var den lyckliga slumpen.

Nu var aptiten väckt. Till Saga i Mjölby var det 12 km cykelvägen. Föräldrarna hade inget emot att slippa oss om aftonen så vi trampade iväg i en liten flock. Slantar fick vi inga vad jag minns. Men vi sålde lövgäddor till fiskhandlarn och högg skankorna av kajungar för skottpengar, krängde jultidningar och kvicklotter.

Till skillnad från andra bioromantiker har jag inga föreställningar om "tempel" eller "drömfabriker". Vi handskades rätt burdust med den härliga lokalen, busade och slogs vid behov med stadsungarna, och höll inte snattran under föreställningen. Det skulle en hel del till för att illusionen skulle snärja oss. Men tillfällena kom, oemotståndliga.

Mer än om hela stories handlar det om enstaka scener. När Bambi faller platt på nyisen, när alla djuren flyr skogselden, när hundarna sliter upp mammans strupe. När den unge marinsoldaten från Kentucky pussar sin flicka utanför marinkårsbasen, när flåbusen Sergeant Stryker (John Wayne) släpar den dödligt sårade grabben ur japanernas spärreld, när Stars and Stripes går i topp över Iwo Jima. Eller när Klabbarparn lutar sig över Åsa-Nisses trilskande 98-kubikare och yttrar sin odödliga replik: "Kan de va kabberatorn tror du Nesse?"

Den berömda "filmpåverkan" bet faktiskt bara i ett, visuellt, avseende. The way we were. Alltså stuket. Små sätt att hålla fimpen, knäcka kepsen, blinka åt tjejen. Det var vår "amerikanisering", djupare gick det nog inte. Och så har det fortsatt. Det är bara att se sig omkring på gator och torg.

En dag 1950 då vi vankade runt i Allhelgonahelgens första snöslask låg kungen och dog. Gustav V. Vi var mycket bekymrade. Vi hade redan köpt biljetter. Men skulle V-Gurra kila vidare skulle Saga få stänga ner. Föreställningen hann börja! Minns jag rätt var den inte heller så munter. Ingmar Bergmans spionfilm "Sånt händer inte här", en kallakriget-kalkon han själv helst ville glömma och tog bort ur repertoaren. När vi kom ut ringde kyrkklockorna. Kungen var död.

Mitt monogama filmliv varade fram till gymnasiet i Linköping. 1954. Från Fyran i folkskolan till Fyran i realskolan. Sex år. Såg vi en film i månaden på terminerna? Mer hade vi nog inte råd med. Ett 50-tal filmer fram till realexamen? Högst. Men det var där det hände. Mitt livs gedigna filmbas lades på Saga i Mjölby.