Det vore fel att säga att Ingrid, huvudpersonen i Moa Herngrens andra roman, lever på en lögn. Det är snarare så att hon lever i ett ormbo av lögner, svek och bedrägeri, mot sig själv, och mot andra. Utåt är hon den duktiga ensamma mamman till dottern Juni och nybliven chef på jobbet. Men inombords härjar ångesten och rädslan för att inte räcka till.
För att jämna ut de skarpa kanterna mellan den hon är och den hon vill vara, dricker Ingrid vin. Och Moa Herngren vet exakt hur missbrukarvalserna går: jag har det så jobbigt och alla är så taskiga, så därför behöver jag, jag förtjänar verkligen ett litet glas just ikväll, men i morgon - i morgon ska jag inte.
För varje tömd bag-in-box kommer katastrofen närmare. Allting holkas ur, blir ett skal. Också kärleken till dottern. Det starkaste i den här romanen är för mig just hur Ingrid super bort Junis barndom, tvingar henne ut i en alltför tidig vuxenroll som den som bär sin mammas hela liv på sina axlar. Den ändlösa raden av svek, böner om förlåtelse och löften om bättring, och svek igen. Självömkan, självhat. Här finns en skoningslöshet i skildringen som verkligen tar tag.
Mindre lyckad är den övertydlighet som präglar stora delar av berättelsen, ochsom förtar en del av själva gestaltningen. Livsproblem, bristande självförtroende, ångest, missbruk; Moa Herngren hamrar in sitt budskap gång på gång, pekar med hela handen istället för att låta läsaren själv söka sig fram. Lite mera förtroende för läsaren hade inte skadat den här i grunden insiktsfulla romanen om kvinnlig alkoholism.