Maria Eleonora har inget vackert eftermäle i svensk historieskrivning. Särskilt Sven Stolpe har bidragit till att utmåla henne som en psykiskt labil kvinna som var direkt skadlig för sin dotter, drottning Kristina. Den bilden försöker Moa Matthis ändra på genom sin bok om denna märkliga drottning.
Sörjde kungen djuptHon föddes i Brandenburg 1599 som dotter till kurfursten Johan Sigismund. Som andra furstedöttrar var hon dömd att bli en bricka i det politiska spel där makthavare knöt kontakter genom att gifta in sina döttrar i kungahus som man såg som lämpliga alliansmakter.
Maria Eleonora giftes bort med Gustav II Adolf, men när han stupade sörjde hon honom djupt - så djupt att förmyndarregeringen som styrde landet tyckte att det kunde vara skadligt för dottern Kristina. De skilde henne från dottern.
Bara några år senare, 1640, reagerade änkedrottningen på skymfen och flydde landet, en resa som förmyndarna såg som en förolämpning mot hela riket Sverige. Inte förrän Kristina blivit myndig återvände hon och levde sina sista år i Sverige, där hon tvingades se dottern abdikera innan hon dog 1655.
Slår slintMatthis försök att omvärdera bilden av Maria Eleonora slår slint. Om Maria Eleonoras egna planer och tankar skriver Matthis ingenting. Märkligt, med tanke på att hon verkar vilja betrakta drottningen som ett subjekt snarare än det opersonliga objekt som hon hittills har uppfattats som.
Rådsherrarna gav uppUtan insikt i vad hon ville, utan bara vad hon inte ville - undertitelns nej verkar ha varit hennes återkommande svar på alla förslag som förmyndarregeringen gav - blir förståelsen av henne inte djupare. Istället får man nästan sympati för rådsherrarna som till sist inte orkade bry sig om den besvärliga änkedrottningen och hennes förehavanden, något Matthis säkert inte hade för avsikt med sin bok.
Men utan ingångar till Maria Eleonoras egen tankevärld blir hon än en gång statist i historien där hon borde få spela huvudrollen.
ERIK PETERSSON