TEATER
Utvandrarna
av Vilhelm Moberg
Regi och koreografi: Mats Ek
I rollerna: Stina Ekblad, Rolf Lassgård, Malin Ek, Christoffer Svensson, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist m fl.
Dramaten i Stockholm
För den som fick uppleva hans oförglömliga tolkning av Strindbergs ”Spöksonaten” (2012) föreföll det knappast självklart att Mats Ek skulle bli den som överförde Vilhelm Mobergs utvandrarepos till Dramatens stora scen. Men vilken föreställning det har blivit!
En mängd svenskar är bekanta med Mobergs verk, men i samarbete mellan Ek och dramaturgen Irena Kraus känns historien ändå ny och nutida.
Rumänska tiggare i svenska gathörn och 1840-talets smålänningar i Ljuders socken har lämnat sina hem med hoppet om en bättre framtid gemensamt. Forna tiders stränga rangordning heter i dag segregation. Och Kristina och Karl-Oskar kunde höra hemma i Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”.
Är då inte Stina Ekblad och Rolf Lassgård väl överåriga för att gestalta detta klassiska par?
Som Magnus Florin påpekar i programbladet är åldrandet ett återkommande tema i Mats Eks regi och koreografi. Människan, den gamla lika väl som den unga, bär med sig alla sina åldrar. Att Stina Ekblad är den 17-åriga Kristina i mötet med Karl-Oskar tar åskådaren omedelbart till sig. Att hon i en komisk scen i rask takt framföder barn som är medelåldringar accepteras lika snabbt.
Mats Ek har ju en förunderlig förmåga att få skådespelare att berätta med sina kroppar. Lätt och smärt svävar Stina Ekblad över scenen i ett sinnligt och poetiskt pas de deux där också Rolf Lassgårds stora kropp betvingar tyngdlagarna — kan man tala om maskulin grace?
Scenografen Aida Chehrehgosha är också fotograf. På två stora skärmar/väggar projiceras bilder som frammanar bondelivets växlande mellan goda år och missväxt. Med uppfinningsrika lösningar överflyttas handlingen till utvandrarskeppet. Filmade avsnitt på storbildsskärm övergår med perfekt tajmning till agerande på scenen.
Föreställningen tangerar fyratimmarsstrecket utan att kännas lång och ger utrymme åt alla de viktiga personerna.
Stina Ekblad sätter egen profil på Kristina. Förvisso from men ingalunda bekväm med att vara underordnad mannens lust. Lassgård livar schablonen stor, stark och självbelåten med egen värme och Karl-Oskars hjälplösa beroende av sin Kristina och barnen – särskilt dottern Anna, hon som dör alldeles för tidigt. Den rollen är Malin Eks, hon är föreställningens ängel.
Per Mattsson gör den frälste Danjel med leende mildhet, medan Kristina Törnqvists stringenta Ulrika är långt borta från glada horan-klichén och Monica Zetterlunds smilgropar.
Christoffer Svensson svarar för en jätteinsats som Karl-Oskars bror Robert. Han visar sig vara en superb dansare, i par med kamraten från drängstugan, Andreas Rothlin Svenssons betydligt mindre klipske men inte helt ovige Arvid.
Karaktäristisk Mats Ek-koreografi samsas med folkdanser, psalmer med marscher, visor och låtar (en hel del av Benny Andersson men klokt nog inte från Duvemåla-musikalen) i arrangemang av Niko Röhlcke.
Livsglädje och stora tragedier ryms i Mats Eks storartade sceniska allkonstverk – överraskande ända till den ironiska slutbilden. En jordisk uppsättning där kropparnas slit med torvan uttrycks av ben och fötter, armar och händer i energiska dansrörelser.